Vad är egentligen syftet med det vi gör? Varför låter vi oss drivas i detta ekorrhjul, som bara maler sönder allting runtomkring? Vilken är den grundläggande drivkraften bakom våldsdåd, jobbstress och konsumtionshysteri? Varför fyller vi vår värld med sådan massa skit, så mycket ont, så mycket ödeläggelse? Varför köper folk stadsjeep, är det den omgivande terrängen som kräver det eller har de för liten kuk? Själv tar jag cykeln, och när inte den räcker till så kör jag omkring i en gammal Mazda 323 -85 och klarar mej alldeles utmärkt…

Fråga dig själv: Lever jag med målet att vara god gentemot omgivningen, eller vill jag bara vara betydande? Är jag livrädd för att gå förbi obemärkt? Längtar jag efter onödigt stora bilar eller annan mer eller mindre hänsynslös överlägsenhet för att kompensera mina komplex och det faktum att jag lider brist på äkta storhet och visdom?

Du din fattiga arma människa med din sora jeep, bedrövligt är ditt inre. Du insåg aldrig att du kunde ha varit rik långt tidigare, innan du föll ner i ensidigt begär efter status och anseende. Och du är fattig du också, din olycka. Som genom våld och lögn stulit dig makt och ställning.

Men du din rike lyckans smed, som tidigt inser att du har tillräckligt. Du är rik, du som vet att man i ekorrhjulen endast söker efter något man redan har, som kan cykla dit du ska utan att känna att du inte hinner. Och du är rik du också, som har tid att göra andra lyckliga med din hjälp och din erfarenhet.

“Människan vill ha respekt för den hon är, i brist därpå för det hon har, i brist därpå för det elände hon har makt att ställa till med, i brist därpå för det elände hon faktiskt orsakar. Människan vill uppnå någon slags ställning – utan respekt anser hon sig vara ingenting.”