Rötter blanka av dagg lurar med halka som bryter halsen på den som faller
Se barken oroligt slingra sig kring sulorna
letande och sprakande tills den möter sig själv i snaran kring fotleden

Se daggmaskarna brottas bland löven i komposten
låt scenen bli vägen som övervinns i bilfärdens gång
Tappa fokus i röran bland kroppar som förtvivlat vrider sig i kramper
se istället suddiga sanningar

Låtsas att slaget över fingrarna då taget tappas är ett val
se en frihet så ansträngt sminkat att käkarna värker
Säg att käften kan sluta vibrera
somna och tro på evigheten av tystnad som följer

Har det någon gång blivit tillräckligt?
Har himmeln slutat locka?
Har visionen tappat karisma?
Har sedan blivit nu som då?

Undrar du varför axlarna värker och ögonen drar sig från ta till sig helheten?