Sommarstugan av Magnus

Kikitorp står det på en skylt på huset. När huset fick sitt namn vet ingen. Men huset är från 1880-talet. Att tänka sig vad ett sådant hus kunde berätta. Vilket liv som har levts. Det kunde bli till många spännande böcker. Men det vet Per inte mycket om. Men Per vet en del om de senaste 35 år. Eller gjorde han? Nu är huset tyst och tomt. Per har städat. Framför honom ligger en samling av prylar, som han har hittat, medan han städade. Nu er det sista gången, han är här. Han tänker på sin pappa och mamma. De har inte varit här på ett helt år. Vad skall man med ett hus, när man aldrig kommer dit. När man inte mera har bil, då kommer man inte här. Man kan ta tåget. Och en taxi från stationen. Men man gör det inte, även om det inte kostar mycket jämfört med, vad det kostar att ha bil. Mamma och pappa var besvikna på, att ingen av oss bröder ville ha huset. ”Kan ni inte dela det?” Fattar de ingenting. Att vi skulle ha det gemensamt – komma överens – nej, det går inte. Om inte barnen hade varit så osams då kanske …. Men Pers barn och Karls barn tål inte varann. Helt uteslutet, att de skulle kunna vistas i samma hus. De var goda vänner en gång. Men man utvecklar sig i olika riktningar. Speciellt efter den gången, när Pia föll i logen och rev sönder sina kläder – denna sköna klänning. Hon var så vacker i denna – verkade plötsligt väldig vuxen. Det var väl sista gången, Pers barn och Kurts barn var tillsammans. Men också Per och Karl var barn i detta hus. Per var 10 år gammal och Karl 14 år, när föräldrarna köpte huset. Rött tvåvåningshus med balkong och den finaste verandan har det. Mera svenskt kan det inte bli. Verandan var inte med från början, den byggde Per tillsammans med sin pappa. Här var de under sommaren i många år. Det var hela sommaren. Hur kunde fadern ta ledigt så länge – Per hade aldrig tänkt på det för. Skulle fråga pappa. Mamma var skollärare. Men före semestern hyrde de ut sommarstugan till svenskar, som ju har ännu längre semester för skolbarnen. Ibland visst också i augusti. Det var underbara semestrar, de hade här. Och ganska ovanligt, att två pojkar med fyra år emellan kunde gå så bra ihop, sa alla. Vi slogs bara för skoj. Han skulle ringa Karl och han ville också prata med Pia och Patrik. Han ville säga till sina barn att familjen är någonting viktigt, något man skall slå vakt om. Vilken betydelse familjen har, det ser man ju bara på de prylarna, som nu ligger framför Per. Det är vad invånare och besökare har glömt i huset genom 35 år. Den lilla boken är ännu äldre. Han ser på den lilla söta nallen. Den hette “Lilla Dy”. Hur Pia hittade på det namnet vet han inte. Men Pia var väl fyra år, när hon vann den på Dyrehavsbakken i Klampen-borg. Den var ju ingenting, men blev så viktig, att de på väg hem fick vända bilen i Markaryd, när det visade sig att Lilla Dy var borta. Det var en katastrof. De åkte tillbaka till sommarstugan, men hittade inte Lilla Dy. Per förstår inte hur den kunde komma in bakom lådan och sitta fast där i 20 år. Hon grät i Älmhult, hon grät i Markaryd, där de hade varit två timmar tidigare. Först efter Helsingör sov hon. Sedan sa hon aldrig ett ända ord om Lilla Dy. Nu skulle Pia få tillbaka sin Lilla Dy. Och Sköldpadda. Pappa kan få tillbaka sin tumstock. När de byggde verandan köpte Per olika verktyg. En tumstock också. Men när pappa såg tumstocken sa han: ”Det är ju ingen tumstock.” Det hade han rätt i. Det var centimeter på båda sidorna Men numera använder man inte tummått. Det tog man beslut om på 1800-talet. Men pappa sa:

– Ett sådant gammalt hus är byggt i tummått. Då måste man göra verandan i tummått, om det skall passa bra ihop med det gamla huset. Annars kommer det att synas direkt, att det är någonting vi har gjort och klistrat på.

Per körde från by till by. Alla hade lämnat tummåttet för längesen. Först i Ljungby hittade han en tumstock med tummått på ena sidan, centimeter på den andra. Per var borta ganska länge och pappa hann bli väldig nervös, när Per inte kom tillbaka.

– Jamen Per, det var inte meningen, du skulle köra så långt. Vi skulle nog ha fixat det.

I alla fall, verandan ser ut, som den alltid har funnits där. Per mätte och ritade. Fotograferade andra verandor och genom åren har han fått mycket beröm för sitt jobb med verandan. Historien om tumstocken har berättats om och om igen. Nu ligger båda tumstockarna framför Per. På verandan har de suttit medan snöflingorna dalade över åkrarna, de har suttit här medan dimman låg så, att man trodde näcken skulle visa sig med sin fiol. De har suttit här i blixtväder och räknade sekunderna tills bullret kom. Men plötsligt kom bullret med ofattbar styrka i samma mikrosekund som blixten, och de flydde in i huset. Men mest har de suttit här i solsken. Ofta satt de där och åt. På verandan satt också Per, när Pia föll i logen. Kurt, Kristina och Patrik var ute att gå i skogenskogen, sa de. Kurt kom tillbaka senare än de andra. Den sista gången barnen var tillsammans. Sen blev de ovänner. Karls barn var OK. Inte så lätta att ha heller. Bland prylarna ser han bananen – ett munspel som någon hade lämnat. Och både Kristina och Kurt spelade på det jävla munspelet även om det var fullständig falskt. De var väl nio år – alltför gamla till att spela på sånt. Ett munspel formad som en banan är till treåringar. Fullständigt omusikaliska var de. Karl gjorde intet för att stoppa oljudet. Kurt blev direkt arg, när jag till slut bad dem stoppa, tänker Per. Kurt var nog den, som var svårast. Blev lätt våldsam, men med någon försiktighet gick det. Han skulle alltid tafsa på Pia. Och Pia ville inte tafsas på. Bäst var det, när Karl var borta och Kerstin med. Kurt var en scouttyp. Gick alltid med kniv fastspänt i livremmen. Men också problembarn kan rätta sig. I dag har både Kurt och Kristina hus och make och barn. Kurt är egenföretagare. Mercedes i garaget och han är bara 29. Scouttypen är för längesen borta. Kniven har han inte gått med sedan den gången att …. Kristina är VD. Tänka sig en VD på bara 28 år! Bara hans egna barn hade så mycket drivkraft i sig. Pia har ju jättebra betyg från högskolan. Varför får hon inte jobb? Försöker säga: ”Du skall ha denna attityd, när du söker jobb: Jag är duktig – jag kan det här!” men hjälper det? Jag har sagt att kanske kunde Kurt hjälpa, han har förbindelser, men det vill hon inte höra tal om. Kurt tar vad han vill ha. Lite mer av den attityden skulle nog kunna ge Pia ett jobb. De är ju kusiner och det är familj och vad har man familj till? Se vilket liv dessa prylar vittnar om. Den gamla lilla boken, Barnen Bok, var en kvarlevnad från någon som bott här tidigare. Men ändå kom den till att påverka språket här i huset. Vad de har pratat om dessa gammalmodiga historier och skrattat. De hittade meningar som ”Du synas mig vara en djärv ungersven” eller ”Ni äro alla odågor”. Kurt var jättebra på att härma stilen. Han kunde hitta på meningar som: ”Ni skola hafva med knölpåken”, men även om Kurt kunde härma boken och säga att om man skall fram i livet skall man bara jobba hårt och alltid tala sanning, så var han inte exempel på precis det. Gjorde aldrig sina läxor, men kom ändå in på gymnasiet. Och senare på handelsskolan. Men han har inte lämnat saker här. Det är mest Pia; pennfodralet och börsen var också hennes. Mössan är min. Konstigt som synen av prylarna bringar en tillbaka till tiden, där de blev använt. Att en korkskruv eller en konservöppnare kan få fram så många bilder. På alla dessa bilder syns familjen. Synd att vi splittrades så. Nu är barnen vuxna och borde kunna glömma gammalt gnäll. Jag skall prata med Pia och Patrik, när jag ger dem prylarna. De tycker säkert, det är jätteroligt att se dom. Vi skulle ha behållit huset. Mamma och pappa ville ge oss huset som förskott på arvet. Per hade varit tveksam. Hur skulle han komma hit? Men Karl ville inte ha det. Per tänkte: ”Han vill förstås ha pengar”. Det verkar ju annars som Karl har ganska många. Det är ju ingen Skoda, han kör i. Ifall Per skulle ha huset, skulle han köpa ut Karl. Men det visade sig, att huset var värt mycket mera än han trodde. Mamma och Pappa tyckte inte, att Per skulle ha mera än Karl. Ändå var det Pers arbete, som hade ökat värdet, ansåg Per själv. Först byggde han verandan tillsammans med pappa. Det var också Per som satte i nya fönster. Det var Per som isolerade huset så, att det kunde användas året runt. Och för två år sedan la han på nytt tak. Karl kunde ha sagt, att med allt det jobb, som Per hade gjort, var huset ju mera Pers och att Per skulle få köpa det till ett lagomt pris. Men nej – och pappa sa bara, att det ju skulle vara rättvisa. Skulle bara en vilja ha det, då skulle det bli marknadspris. Om föräldrarna hade sålt det billigt till Per , då skulle skatten också ha blitt mindre, men nej. Och nu var det sålt. Mamma sa hela tiden: ”Synd att du inte vill ha huset”. Varför är det mitt fel? tänker Per. Men – i alla fall. Nu får han pengar så, att han kan betala bidragsskulden och äntligen släppa hotbrev från myndigheterna varje månad. Kanske han får råd köpa en liten bil. Varför flyttar han inte till Sverige – då kunde han köpa en ny bil. Ja, varför inte?

– Nej, nu måste du stoppa drömma, säger han högt till sig själv.

Taxin kommer snart. Han har inte tänkt städa i logen. Men han skall bara se, om de har glömt något. Där var det Pia föll så, att alla knapparna sprang. Hon var så vacker i den sköna klänningen. Hon är vacker, men numera går hon aldrig i kläder så, att det syns. Per ser runt. Tittar under en plank. Där ligger ju Kurts kniv. Och slidan bredvid. Han hör taxibilen komma. När han sitter på tåget i Älmhult, är han trött. Prylar söker sin förklaring. Där ligger en broschyr från Forsa Högskola och en metronom. Ingen han känner är musikaliska. Ingen han kan komma på, skulle kunna tänkas åka till Forsa Högskola. Ingen han minns har haft något musikinstrument bortsett ifrån det jävla munspelet. Ingen skulle därför behöva den lilla metronomen. Men snart blir tankarna mera hoppande. Han sover. I sömnen lekar barnen med Sköldpadda-nallen, sen äter de soppa på verandan. Sen är barnen stora. Plötsligt skriker Pia från logen och den sönderrivna klänningen klarar inte att hålla bröstorna innanför. Per springer upp. Framför honom står tågkontrollören.

– Jag sov vist.

– Ingen fara. Vi är i Malmö och denna vagn kommer kopplas bort. Om ni stiger av och väntar två minuter, då kommer två andra vagnar att kopplas på, som går till Köpenhamn.

– Tack så mycket

– Väskan

– Tack, jag var nära glömma den.

Han tar väskan och går ut. Pias skrik sitter fortfarande i örat. Man kan tappa kniven, men skidan tappar man bara, om man har lossnat livremmen och…. Han sätter väskan och väntar. Nu kommer vagnarna. Han går in i den nyanlände vagnen. Väskan låter han stå kvar på perrongen. Han tittar ut. Två pojkar står med väskan. De lyfter upp den. Vet de, att det var hans? Han tittar bort. Tyst skriker han: ”Kör för fan”. Tåget börjar köra. Nycklarna till sommarstugan ligger också i väskan. Det skiter han i. ——-

Magnus