Hon blickade ut över bergskammarna från sin upphöjda utsiktspost på den högsta bergstoppen. Än hade de ruvande drakarna inte upptäckt henne, men det var bara en tidsfråga innan de gjorde det. Målet för hennes resa var inom räckhåll.
Den röda solen började gå ner bakom bergen i väster, så Elena började vandra neråt för att inte vara på drakarnas områden när det mörknade. Det var då drakarna höll sig framme, och dessutom fanns det troll i dessa berg, och dem ville man inte stöta på om man så hade ett dussin väpnade män med sig.
Elena tog sig ner till dalen, där älvorna dansade i skymningsljuset. Hon gick bort till skogsbrynet, såg sig omkring och drog manteln tätare om kroppen. En känsla av att vara iakttagen kom krypande, och hon förde handen till svärdet hon bar vid sidan. Kvällen var tyst, så när som på älvornas sång, och Elena slappnade av och fortsatte bort till den plats hon slagit läger. Hon tände en eld och lade sig för att försöka få lite sömn i denna främmande skog.

Nästa morgon gav hon sig av tidigt, innan morgondimman lyft från ängen. Det skulle bli en varm dag, och hon fasade inför hur ringbrynjan skulle bränna under klädnaden. Det fanns tyvärr ingenting att göra åt det, för hon skulle behöva den i mötet med drakarna.
Hon hade rest från södra England till dessa berg i norr av en anda anledning – att vinna tillbaka kärleken från sin far. Hans tre söner hade en efter en rest till drakarnas land för att ta med sig deras skatter hem. Ingen av dem hade kommit tillbaka, och fadern, som var en välbärgad och mäktig man, sörjde nu att det inte fanns någon som kunde ärva honom den dag han skulle gå bort. Han hade inte en tanke på att Elena mer än gärna skulle ta på sig den uppgiften, och han visste inte att hon till och med brukade svärdet bättre än sina bröder. Han hade aldrig riktigt sett henne alls.
Det skulle han göra nu, om Elena kom hem med en rikedom större än någon människa skådat, det var hon övertygad om. Hon hade planerat allting, och visste precis hur hon skulle gå tillväga för att distrahera de stora, farliga drakarna.

Plötsligt hörde hon ett vrål, och när hon vände sig om fick hon se något stort, grått och mossigt.
Ett bergatroll. Kvickt drog hon svärdet. Hon visste att hon inte hade stora chanser att överleva, men hon skulle i alla fall dö med ära. Hon duckade när trollet svingade sin träklubba mot hennes huvud och gjorde ett hopp när han nästa gång siktade längre ner.
När trollet till slut insåg att hans taktik inte fungerade tog han upp en näve med vad som för honom måste ha varit småsten, men i själva verket var stenar stora som äpplen. Elenas svärd kunde inte skydda henne från detta. Hon slöt ögonen och väntade på att skuren av stenar skulle krossa henne. Den kom aldrig. Istället kom ett tjugotal alvpilar uppifrån berget. Hon var räddad.

När trollet sedan låg orörligt på marken kom alvernas ledare fram till Elena.
– Tack, sade hon, men vågade inte se honom i ögonen eftersom hon hade hört talas om alvernas förtrollande skönhet.
– Ingen orsak.
Hans röst var len som sammet när han fortsatte:
– Vi har som tradition att skydda den som gästar vår skog. Men säg mig nu, vem är du, och vad för dig till drakarnas berg?
– Jag är Elena av Oakcastle, och har kommit för att vinna tillbaka min faders kärlek.
– Då skall vi inte spilla någon tid, sade alven lugnt, och gav tecken åt de andra att gå tillbaka ner till skogen.
– Jag följer dig, för dessa berg är farliga.
– Berätta nu, sade han när de påbörjat sin vandring uppåt. Hur kan bergen skänka dig hans kärlek?

När hon sagt som det var stannade han upp en stund. För fösta gången såg hon in i hans gröna ögon, och det var som om de fylldes av sorg. Hans blonda, långa hår fladdrade lätt i morgonbrisen.
– Du kommer att bli tvungen att dräpa en, eller flera drakar för att vinna rikedom. Kom ihåg att det är ditt val. Jag kan dock inte följa dig längre, ty alver och drakar är inte fiender.
På några sekunder var han utom synhåll och Elena stod ensam kvar med tungt hjärta. Skulle hon kunna döda en vän till den som just räddat hennes liv? ”De här varelserna dödade mina bröder och därmed min faders hopp”, tänkte hon med nyvunnen styrka, och fortsatte över ett mer och mer kargt och stenigt landskap.


Snart nådde hon en grotta, och där inne i mörkret kunde hon skymta ett par gnistrande ögon. Ett par till, och ännu ett par, fast minde, blev synliga och det förvånade Elena att ingen i denna drakfamilj lagt märke till henne. Så vackra de var, och så mycket mindre än hon trott. Hon vågade sig lite närmare, och såg snart vad som drog åt sig drakarnas uppmärksamhet. En bågskytt, som inte var en av alverna, siktade med spänd båge in mot drakarna i grottan. Elena insåg att det som utspelade sig framför henne inte fick ske. Hon drog svärdet, rusade fram, och bågskyttens huvud föll till marken.
Drakarna började röra sig ut ur grottan och när Elena tog ett steg framåt kunde hon se något som glänste där inne. En sagolik skatt. De grönskimrande varelserna bredde ut sina vingar och sänkte sina huvuden i en gest av tacksamhet. Detta var inte de hänsynslösa odjur Elena hade hört berättas om. Hon kunde inte tro det, men det verkade som om de ville ge henne av skatten, som tack. Elena hade däremot fått något större än så, och med en djup bugning lämnade hon dem, och började gå ner för berget. På vägen mötte hon den grönögde alven, som nu log stilla och tog emot henne med öppna armar. Ingen av dem sade någonting, det behövdes inte.

Vad var värt mest, att rida hem till fadern med en enorm skatt, eller att veta att man räddat de vackraste djuren på jorden från att dö ut? Elena visste svaret.