De hårda och bestämda slagen träffade stenen med lagom kraft och precision. Det var som om stenen öppnade sig för honom och avslöjade sitt inre, som om formen redan var given på förhand. Farfar behövde bara hitta de rätta punkterna med mejseljärnet för att den hårda mörka graniten skulle spricka efter förutbestämda mönster. Ur den oformliga massiva stenkolossen plockade han fram en form som varit gömd där sedan tidernas begynnelse. När hon såg farfar sakta och säkert bearbeta stenämnet fick hon känslan av att stenen var besjälad.
Farfar lockade bara fram innehållet under den hårda ytan.

Elisabeth satt alldeles tyst längst ner i ett hörn i verkstan. Hon undrade om farfar visste på förhand hur stenarna skulle bli redan när han slog det första slaget med mejseln. Hennes ögon vandrade över raden av gravstenar som stod uppradade längs den bortre väggen i verkstaden.
Ingen sten var den andra lik. Varje sten hade sin form och storlek. De olika stora stenarna av granit i olika färgskiftningar bar på förgyllda inskriptioner som kort sammanfattade en människas långa liv. Men det var stenens utseende mer än de få uthuggna orden som berättade något om den människa över vilken stenen skulle resas.

Men idag var det något alldeles särskilt med farfar. Han rynkade pannan på ett sätt som Elisabeth aldrig hade sett förut. Något verkade tynga honom eller var det något med just den här stenen som blivit för svårt för honom. Han tycktes våndas alltmer för varje nytt slag med mejseln. Elisabeth visste mycket väl vems gravsten han skulle mejsla fram. Hon hade mött farbror Pett’sson många gånger när han kommit gående nedför Repslagargatan. Maja brukade alltid hälsa så käckt på honom, men själv hade hon alltid varit livrädd. Han hade på något sätt sett skräckinjagande ut tyckte hon och det pratades så mycket om honom och alla de fula gubbar som han täljde.

Farfar hade aldrig sagt ett ont ord om Pett’sson. Fast pappa tyckte allt att flickorna kunde hålla sig borta från honom. Kalle, pappas lillebror, hade däremot allt som oftast ofta sprungit hem till Pett’sson och tittat på hans sniderier. Av Kalle kunde man höra de mest fantastiska historier om Pett’sson. Allra märkligast var nog gubbens vådliga flygfärder över stan. Farbror Kalle hade skaffat flera av hans fula gubbar och han hade lite i smyg visat dem för flickorna. De såg så rysligt levande ut fast de bara var enkelt och kantigt skurna i det mörka alevirket. Pappa hade nog helst velat att de inte skulle se de hemska figurerna; den nakna beväringen, pappan som vildsint pryglade sin pojke eller den tjocka bruden inför prästen. Det var som om pappa skämdes för allt det fula och onda, som blev så verkligt och levande skildrat i de till synes enkelt snidade figurerna.

Nu var farfar färdig äntligen färdig med inskriptionen på stenen. Men det var tydligt att han inte kände sig nöjd. Det var som om den välformade stenen och den släta slipade ytan inte passade Pett’sson. Ur det låsta väggskåpet tar farfar varsamt fram det tunna, tunna bladguldet, som skall hamras in så fint i de utmejslade bokstäverna. När han klär namn och årtal i guld är det som om han sätter änglavingar till den själ som ska frigöras från stenens inre tänker Elisabeth. Farfar börjar plötsligt darra som om detta blir honom en övermäktig uppgift. Det är något som inte stämmer och halvvägs i arbetet vräker han stenen över ända med ett kraftuttryck som Elisabeth aldrig förr hade hört från farfars läppar. När den faller mot den tunga släggan som ligger på golvet spricker gravstenen i flera delar och farfar faller i förtvivlad gråt över sitt misslyckande och den trasiga stenen.

Elisabeth blir så rädd så hon vill göra sig alldeles osynlig därinne i hörnet av verkstaden. Men farfar ser henne och förstår att han nog behöver ge henne en förklaring. Han tar uppe Elisabeth i famnen och försöker lugna henne och sig själv. Hon känner farfars vita pipskägg mot sin kind då han lågmält börja tala till henne. För Elisabeth berättar han om hur han ända sedan han började bearbeta sin första gravsten i verkstan har tänkt på sin egen far.
Farfars far hade varit fiskarbonde på den ö därutanför kusten där alla tidigare släktled hade levt så länge farfar kunde minnas. Livet hade varit hårt och fattigt för alla de familjer som bodde därute på öarna. En höst sent i november hade far varit ute med båten. En förskräcklig storm hade blåst upp. Den natten kom aldrig far hem från fisket. När stormen bedarrat hade så farfar själv under draggningen hittat sin drunknade far. Farfar var då inte mer än 20 år gammal. Det var en alltför stor sorg att bära. Efter detta beslutade han sig för att lämna det hårda och fattiga fiskarlivet därute på ön bakom sig och söka sig en bättre framtid på fastlandet. Stenbrottet blev vägen ut till ett nytt och tryggare liv. Men faderns plötsliga död hade för all tid följt honom. Som stenhuggare blev varje gravsten en bearbetning av sorgen över den far som gått bort i allt för unga år. Han försökte göra varje sten så vacker och skön han kunde för att betvinga livets ondska och fulhet. För Elisabeth avslöjade farfar sin hemliga önskan om att någon gång få rita en kyrka för att förlika sig med den Gud som tagit hans far ifrån honom.

Men så kom beställningen på Pett’sons gravvård, den Pett’sson som genom sina sniderier så skickligt förevigat allt det fattiga, fula och grymma i livet från en tid som farfar velat lämna bakom sig och förtränga. En vacker sten över Pett’sson stämde bara inte. Döden och livets grymhet kunde inte längre betvingas med en vackert snidad sten och inskrift i guld.

Elisabeth är inte riktigt säker på att hon förstår allt vad farfar lågmält berättar, när hon sitter där på hans knä. Så reser sig plötsligt farfar och säger till Elisabeth att det nog är dags att gå hem till mor och far innan de undrar vart hon tagit vägen. Men först ber han henne välja ut en huggen stenflis som minne av besöket.

Med ens ser Elisabeth vad hon vill ha. Längst ner vid dörröppningen har en flis från Pett’ssons förstörda gravvård flugit iväg. Hon ser hur det glittrar om den och hon rusar genast dit och plockar upp den. Förundrad ser hon på den när den ligger där i hennes hand. På stenens blanka sida skiner de förgyllda bokstäverna EL ur Pett’ssons förnamn mot henne som en himmelsk änglahälsning till Elisabeth. Baksidan är grov och hård men Elisabeth tycker hon kan se farfars ansikte skymta i den. Hon stoppar stenen i förklädesfickan och vinkar så raskt farväl till farfar innan hon skyndar hem uppför gatan. Hon lovar sig själv att alltid, alltid bevara stenen som en hemlighet mellan henne och farfar. Hon ska gömma den på ett säkert ställe och inte ens Maja ska få se den.