En dumper kränger genom leran
på hygget där jag står med fötterna i gyttjan
som överallt har grova däckspår
Flaket på dumpern lutas för att låta lasten sakta rinna av
medan den gör oregelbundna varv kring mig

Ner i en pöl dimper skällsord som dånat under barndomen
Bredvid hamnar ett tomt hål av oförmåga
Likt urin droppar senaste månadens oförrätter längs sidorna på flaket
Då dumpern stöter i en stubbe åker en hel rad erfarenheter som aldrig bearbetats ner i dyn
En hög trasiga relationer rasslar av flaket
vilka bereder vägen åt en gallsten av möjligheter som aldrig togs till vara
En fönsterkarm som tappas av hamnar på en trädgren vilken slår igenom glaset
så att glasskärvorna reflekterar hemska minnen åt otaliga håll
Vid flakets kant hänger en seg klump av komplex och missuppfattningar tvekande
innan den faller ner i marken där den slås itu så dess innanmäte läcker
När dumpern slår ner med ena däcket i ett hål rinner en sandblandad rädsla av flaket som sölar ner däckspåren

Vätan har sedan länge gått igenom skorna på mig
och dumpern har tappat drygt ett varv av bråte kring mig
Allt för nedslående beskådning
Hur jag än vänder mig i cirkeln som fängslar mig
finns avfall utom mitt synfält
För att hålla kolla måste jag ständigt vända mig
och stressen har inbjudits

I stövlar och arbetskläder närmar sig bestämt en man
som när han når cirkeln av avfall ställer sig på tå för att se mig
Han hälsar inte utan ryter direkt en fråga om detta avfall är mitt ansvar
eller om jag vet vem som bär ett sådant
Stanken från soporna paralyserar mig och tillåter mig bara att utbyta en skrämd blick med honom
Så han lugnar sig och frågar om jag ens har med denna förorening att göra
och vad jag egentligen gör här