En dumper kränger grova däckspår i leran
som täcker hygget där jag står
med fötter i gyttja och axlar på spänn
Dumpern gör oregelbundna varv kring mig
och tippar flaket för att låta lasten rinna av

Ner i en pöl dimper skällsord som dånat under barndomen
Bredvid hamnar något ihåligt fyllt av oförmåga
Likt urin droppar senaste månadens oförrätter längs sidorna på flaket
Då dumpern stöter i en stubbe åker en hel rad obearbetade erfarenheter ner i dyn
En hög trasiga relationer rasslar av flaket
och bereder vägen åt en gallsten möjligheter som aldrig togs till vara
En fönsterkarm med treglas glider av flaket och hamnar på en trädgren som slår igenom glaset så att glasskärvor yr
och reflekterar hemska minnen åt otaliga håll
Vid flakets kant hänger en seg klump komplex och missuppfattningar tvekande
innan den faller av och slås itu så dess innanmäte läcker
När dumpern slår ner med ena däcket i ett hål rinner en sandblandad rädsla av och lägger sig spretande i däckspåren

Vätan har sedan länge gått igenom mina skor
och dumpern har tappat ett varv av bråte kring mig
Allt för nedslående beskådning
Hur jag än vänder mig är det avfallet dumpern släppt som möter himmeln
En horisont jag inte vill kännas vid
En utsikt jag inte vill erkänna
Ett 360 graders panorama nedsölat av sådant jag inte vill minnas

En man i stövlar och arbetskläder närmar sig bestämt
Inte för att jag ser det
Men han klättrar från andra sidan den cirkulära vall av avfall som omger mig
Han orkar inte klättra ända till toppen så han ställer sig på tå för att se mig
Han hälsar inte utan ryter en fråga om detta avfall är mitt ansvar
eller om jag vet vem som bär ett sådant
Stanken från soporna gör mig stel och tillåter mig bara att utbyta en skrämd blick med honom
Han lugnar när han ser min förskräckelse och frågar om jag ens har med denna förorening att göra
och vad jag egentligen gör här