Gud så han hatade honom!
Hatet var som en sjudande kittel av kolsvart tjära inom Roland Svensson. Någon egentlig anledning till sitt allt genomsyrande hat hade han inte. Det var bara det att mannen uppvisade alla de ytliga egenskaper som Roland föraktade allra mest. Snygg, framgångsrik och en vinnande självsäker stil toppat med en arrogans som kunde få vem som helst att spy. (D.v.s. de som kunde se igenom fasaden.) På morgnarna kom han alltid till jobbet med sitt fåniga smil, smetat som en kletig tapet, på ansiktet. Hejade glatt på kontorstjejerna som log och hejade lika förbannat glatt tillbaka. Vid hans alltid välordnade skrivbord fanns åtminstone en om inte fler lappar från någon av de yra hönorna omkring honom. Att ingen av dem hade genomskådat honom ännu var ett jävla under. Under dagarna pågick sedan detta patetiska småflörteri, som alltid gav Roland en sur körande känsla i magen. Måndagarna var värst. Då fick alla killarna höra om hans ständigt lyckade jakt under helgerna. Kontorstjejerna hörde givetvis aldrig dessa ekivoka berättelser. Deras versioner innehöll istället allt från långa promenader till konserter med klassisk musik. Karlens hela sätt var som en dåligt målad teaterkuliss. Om Roland inte gjorde något åt den där smilfinken så skulle han verkligen kräkas på honom snart. I en hel vecka hade Roland varit besatt av tanken på hämnd. Allt från ett förödmjukande avslöjande till att sätta en kula i pannan på honom hade passerat Rolands tankar. På torsdagen bestämde han sig för det sista alternativet. Planen var enkel, för att alla krångliga planer alltid misslyckades enligt Roland. Fredag natt skulle världen befrias från en lismande orm och Rolands arbetsplats skulle vara en hycklare fattigare. Pistolen kom från Rolands farfar som tagit den från en halvt förmultnad tysk officer vid norsksvenska gränsen. Pistolens tyngd och kalla, svarta stål kändes lugnande i Rolands hand. Roland hade aldrig skjutit med något vapen förut men kände ingen ovisshet om att kunna träffa. På fredag kväll skulle han vänta på honom hemma i hans lägenhet och göra det som måste göras utan någon tanke på morgondagen. På lördag morgon skulle det inte finnas någon mera honom och han skulle inte lämna efter sig något av värde utom en maskinskriven lapp med en enkel underskrift.
Fredagen kom och gick.
Som på en given signal lyfte Roland pistolen med en lugn och stadig hand och tryckte av.
I natten strilade ett sakta regn utan att reflektera över ekot av ett skott som sakta dog ut i mörkret.
I den lokala tidningen stod det på lördagsmorgonen att läsa:
Företaget NN drabbades i natt av en medarbetares bortgång på ett lika oförklarligt som våldsamt sätt. Den dödes namn var, i varm hågkomst, Roland Svensson.