Han sa att han var på väg någonstans.
Han sa inte vart men att han väntade sig ett varmt välkomnande.
Jag lyssnade slött med kaffekoppen i handen och såg på honom
och undrade om vi kände varandra. Vad spelade det för roll?
Han hade några tankar att dela med sig till mig så jag lyssnade.
Hans ord var sällsamma att höra just där men de passade in på
honom och på långtradarfiket vi satt på.
Han sa:
-Är det vägen eller målet som räknas?
-Jag vet inte! Svarade jag uppriktigt.
-Jag menar, ibland når man ju inte målet.Ibland lurar man sig själv att tro att bara jag når målet så blir allt bra.
-Är du full?
-Den här resan har jag gruvat mig för länge. Det är min första resa utan mål!
-Hur vet du då att du är välkommen? Frågade jag.
-Jag bara vet det! Antagligen för att jag inte väntar mig att nå fram. Nej målen lurar oss på livet.
-Så du reser inte till någonting utan från något?
-Nej, inte precis ifrån något. Jag hade inget att resa ifrån. Nu är det bara jag och vägen. Så länge den nu räcker. Vet du? Människor möts aldrig! De exploderar i varandra!
-Exploderar? Är du verkligen inte full?
-Verkliga möten är pinsamma och smärtsamma, därför reser jag. När man reser är man anonym. Ingen förväntar sig något annat än att man följer trafikreglerna. Om man nu kan dem!
-Du är full!
-Ska du ha en sup?
-Ja tack, vad var det nu du hette nu igen!
-Spelar ingen roll.
-Nä, det gör väl inte det.