När vi når Stenhammars andra pianokonsert har hans musikaliska språk mognat till en fulländning, som överträffar de annars mycket avancerade tekniska aspekterna i hans första pianokonsert. Väntande, drömmande fraser öppnar upp den första satsen, med ackord som långsamt bygger upp en förväntansfull melodisk karaktär. De mjuka kadenserna kontrasteras mot en barsk, våldsamt aristokratisk känslostyrka, som är så typisk för Stenhammars återhållsamma romantik. Resultatet blir en samtidigt mjuk och starkt dramatisk musik, med en oslagbar harmonisk frigörelse, som flera gånger återkommer i motivisk form, tills den till sist slår i blom och långsamt övergår till den andra satsen.

Fallen och stegringarna över tonskalan, som inleder och över huvud taget blir ett harmoniskt verktyg i den här kompositionen, kräver att pianisten tvingar fram en lätt tonklang, som lyfter fram Stenhammars nordiskt färgade tonspråk. Scherzon fortsätter att spela på kontrastering genom att växla mellan livligt vilda passager och en lugn, betryggande kadens, som bryter illusionen och förseglar själen i naturens realitet.

Mycket av skönheten i Stenhammars musik ligger i den existentiella dimensionen, där känslomotiven blir ett uttryck för en obestridlig vilja till kamp, med ständig vetskap om livet som en organisk cykel, där individuell erfarenhet blir en manifestation av detta kretslopp. Den tredje satsen närmar sig en folklig atmosfär, som berör just dessa punkter och dränker oss i svallande melankoliska vågor.

En ljusare och utan tvekan mer pompös framtoning präglar den sista satsen, och avslöjar dess senare tillkomst i förhållande till de tidigare satserna. Det uppbringande motivet spirar fram på moderato, men med Stenhammars sedvanliga besinning för att poängtera en balanserad tematik, och undvika för stora inre kontraster i den harmoniska utvecklingen. Avslutningen på denna impressionistiska pianokonsert blir en färgsprakande antites till den inledande satsen, och rundas därför av organiskt, med all den frigörelse som tidigare var drömmande längtan.

Med kompositioner som denna märks det tydligt vad som krävs av en pianist för att förstå det inre musikaliska temperamentet hos den svenska Stenhammar. Greta Erikson har valt en lugn, ljum rytm, och spelar med en självsäker framtoning, som gör det här verket all rätta. Alternativa tolkningar, av bland annat brasilianskan Cristina Ortiz, fulländar den metodiska dimensionen genom teknisk skärpa, men hastar över en annars lugnande inre rytmik, och lyckas inte beröra det svenska lynne, som både Alfvén och Stenhammar förstod var av en ytterst melankolisk och tragisk-heroisk karaktär. Den unika personlighet som ryms i Stenhammars musik blir här en skimrande efterglöd av en fallen stjärna; en såväl existentiell som andlig rening genom en aftonresa in i sommarkvällens ljumma innanmäte – och innan vi är framme har vi redan passerat förbi de grundläggande villkoren för vår egen bräckliga existens.