Så möttes de som överenskommet var vid den gamla kornskruven, brukets tre andar.
– Låt oss se vad som nu sker! sade nuvarande brukets ande.
– Bättre är att se vad framtiden har att visa sade det kommande brukets ande
– Föga nytta har jag av att se det som komma skall sade det forna brukets ande, – förstår ni inte se att jag ändå äter upp er bit för bit varje år och att till sist endast jag finns kvar..

Ni undrar varför, men just denna nyårsnatt möttes de tre för att dryfta nuvarande och kommande händelser i bruket. Ty så var det sagt.
Så slöt de sig samman i tidernas och själarnas förening, alla tider var ett, den avlägsna framtiden, det dunkla förflutna och nuet. Ej heller fanns dag eller natt, sommar eller vinter, allt var samtidigt inför andarnas åsyn.

– Här är vår framtid, sade det nuvarande brukets ande och visade i sin syn fjolårets skolgård, ty ännu hade ej den synen tilldelats det forna brukets ande. Det var en vacker vårdag och skolgården syntes fylld av lekande och stojande barn. – Här finns de kommande män och kvinnor som kan ge liv åt vår bygd och våra själar, de skall bygga vidare i framtida drömmar och visioner, utan dem finns inget hopp om fortsatt liv, fortsatte anden.
– Sant är att barnen är framtidens hopp, dock kan jag inte idag se att de tillför oss bruksandar något i framtiden, sade då framtidens ande.

När framtidens ande sade detta mörknade himlen och storstadens väldiga ande tornade upp sig över dem, långt större och mäktigare än bruksandarna någonsin varit. En mullrande stämma hördes.
– Föga har du, brukets framtida ande att hämta utav dessa barn, ty med några få undantag när, tillhör de mig. Vad som kommer att ske framöver har sin början redan idag, detta kan knappast förnekas.
– Nog så sant, sade nuvarande brukets ande. Men lockar du dem till dig eller tvingar du dem?
– Det kvittar lika, jag tar de själar jag kommer över, dundrade storstadsanden och försvann bort i ett mullrande inferno av tjutande sirener och motorljud efterlämnande sig en skolgård på vilken det fanns vare sig gråt eller skratt. Ingen sång hördes sedan mer, ej heller springande fötter, men där rådde en skriande tystnad.
– Där fick jag bekräftat vad jag hela tiden sagt, sade forna brukets ande. På min tid …
– Tig! inföll då de andra andarna.

Så såg de sedan själva bruket byggas upp framför dem i en syn. Alltifrån forna tidens hyttor och ugnar fram till den nya tidens fabriker och tankesmedjor. Ett mönster som såg ut att kunna fortsätta för evärdliga tider.

– Det är ej utan stolthet jag förfogar över dessa bruksminnen, sade det forna brukets ande. Här fanns duglighet och kraft i övermått, mitt goda namn spreds vida omkring ..Annat är det nu då...
– Ej heller jag behöver skämmas, avbröt det nuvarande brukets ande irriterat. Svårigheter har förvisso funnits men kämpaandan har varit stor. Se själva vad som har åstadkommits trots alla mörka skuggor som fortfarande tornar upp sig runt snart sagt varje hörn. Ännu hanteras järnet här även om herrarna befinner sig i andra riken, ännu finns bruksandan och ny teknik har också hittat vägen hit, än är ingalunda slaget förlorat. Vad har du att visa oss om kommande verksamhet, framtida ande?

Det framtida brukets ande såg sorgsen och tyngd ut av vad han tänkte säga dem.
– Ej, mycket är jag rädd, om verksamhet av betydelse har jag föga att berätta, dock tycker jag mig skönja närvaron av någon som kan.

Så tornade en mäktig skugga upp över dem, långt större än den storstadens ande hade, denna tillhörde ett andeväsen väldigare än något annat väsen de tidigare hade mött. Dess armar och händer fanns överallt, under hån och löje rotade och rövade den allt i dess väg, lade sedan somligt i gigantiska säckar på sin rygg, medan den krossade annat under dess fötter. Ur dess mun hördes samtidigt mängder av olika tungomål och dess oräkneliga stirrande ögon såg och begärde allt.

– Vem är du som skövlar och berövar oss det som oss tillhör och som vi genom idogt arbete byggt upp sedan sekler? sade brukets andar.

Den väldige anden såg med löje på dem.
– Varför skulle jag nödgas låna mina öron till er, obetydliga andeväsen dånade stämman, ömsom på engelska, tyska och franska. – Dock, i min stora nåd skall jag göra ett undantag. Vem jag är undrar ni? .. Anden skrattade kallt och visade sin kluvna tunga. – Mina namn är många, och skepnaderna jag tar mig än fler, mina tillbedjare brukar kalla mig lönsamheten eller vinsten, i mig ser de alltings mening. Dagligen offrar de gåvor till mig i form av samveten, kroppar, kärlek och omtanke. De lever i mig och för mig. Namnen man ger mig smickrar, men bättre passar mig namnet Den omättlige eller utsugaren, ty fåfäng anser jag mig ha rätt att vara. Ni skall veta att man ständigt tillbeder mig inför altaren där bildskärmar visar symboler i form av Dollar och Euro. – Frukta mig! Ge mig vad jag lyster! Förinta varandra! Bara de bästa och trognaste av er bliver kvar. Ni som ej förmår att stilla min hunger föraktar jag, Er trampar jag ned till ett osynligt intet.

Förundrade åhörde brukets andar Den Omättlige. I vredesmod utgöt sig det nuvarande brukets ande. – Vem ger dig rätten ..?
– Dårar, skrattade Den Omättlige. Ni vore själva än mindre, eller rent av utplånade andeväsen utan de ynkliga människosjälar som ger er och bruket liv. Ni undrar vad som ger mig min rätt? Jag säger er: det är mina många tillbedjare som ger mig makten och rätten att taga det som mig lyster.
Så gjorde sig anden beredd till uppbrott, pekade förstrött med en klo emot dem och sade: – Nu ger jag mig av, men kommer åter.. och då talar jag fransk tunga.
Så gav sig Den Omättlige iväg upp i skyn ackompanjerad av ett börsrappande sorl av lakejer. Efter honom, patetiskt fasthållande i ett av skosnörena hängde en gnällande VD som ej tillfredställt sin herre erforderligt och endast gått med 10 miljarder dollar i vinst.
Herre, herre, ge mig en chans till. Vi kan rationalisera .. Nej, neeej släpp mig inte!
Så gick skosnöret av.

– Detta tog i sanning andan och kraften utav mig sade det kommande brukets ande. – Hav förtröstan, bot finnes för trötta själar, sade då det nuvarande brukets ande, – en stunds förströelse vid majstången en vacker midsommareftermiddag skulle måhända ge dig andan och krafterna åter ?
– Mig kvittar det lika, gnällde det forna brukets ande, kom inte och säg att framtidens öde som ni nu sett kommer som en överraskning för er? Och mig synes det som folks andemening med midsommarfirande bara blir sämre med tidevarvens gång.
– Mer gnällig ande än dig kan svårligen finnas! Sade nuvarande anden, se här bara, glada barn, dragspelsmusik, fiskedamm och vackert väder! Midsommarfirandet på bruket verkar enligt min mening vara en stabil sedvänja. Kan du kommande bruks ande bekräfta denna min syn på saken?
Kommande brukets ande skruvade besvärat på sig, harklade och sade:
– Sant är att jag ser många majstänger resas, men lika sant är att jag ser leden av midsommarfirare tunnas ut. Se själv ..

Och framför dem uppenbarades så en framtida midsommar. Det var vackert väder även denna gången, men miljön var annorlunda. De gamla lönnarna var borta sedan länge och ersatta av vildväxande sly som i viss mån även intagit delar av gräsmattan. Kulturmärkta byggnader fanns kvar, men i tämligen dåligt skick men på många platser där bostäder stått fanns ruiner eller fallfärdiga hus med tomma gapande fönster. Ett tjugotal människor hade kommit på plats, samtliga från Järfälla, tillhörande föreningen Levande Svensk Kultur. Traditionell svensk klädsel var viktig, en man stoltserade i tyrolerhatt och Gagnefsdräkt en annan i lusekofta och lederhosen. En yngling som ansvarade för den digitaliserade folkmusiken kompletterade det genuint folkliga med trendriktig musikmaskin, Rättviksdräkt och lappmössa. Den kvinnliga ordföranden i föreningen ståtade i en dräkt innehållande en mix härrörande från tre olika Siljanskommuner krönt av en palestinasjal.
I centrum för allas uppmärksamhet fanns en så kallad majstång, i detta fall ett ledat och hopfällbart rör i lättmetall med dito ringar, färdigklätt med prästkragar och sly i siden. Majstångsresningen skedde via fjärrstyrning, och efter ett högtidligt tal av föreningens ordförande kunde så dansen kring stången börja. Efter några inledande jenka-hopp och handklappningar var allt i full gång.

– Detta musik- och dansnummer är för mig okänt, sade det nuvarande brukets ande när han storögt åsåg föreställningen, – du forne bruksande som har hört det mesta genom tiderna kanske kan säga mig vad detta är eller var tänkt att vara?
– Förvisso tror jag mig ha hört både text och melodi, även dansrörelserna är något bekanta, men aldrig tillförne har jag sett allt framföras samtidigt. Om ni vill veta vad jag tror om detta, så är det ”Räven raskar över isen” sjungen till melodin ”Bonden och kråkan”, och med danssteg härrörande från ”Små grodorna”. Se barnen till storstadens ande, som här leker kultur, är det dessa som skall föra vårt bruksarv vidare? Fortsatte anden hätskt.

Döm ej för hårt, sade då framtida brukets ande. Lättare saker finns sannerligen än att finna och förstå sina rötter när dessa i tidevarv efter tidevarv stympats och försetts med rotsnurr i storstadsandens mat och sovlådor.

Men var finns nu hoppet? Sade den nuvarande brukets ande. Om nu detta är ödesbestämt att ske, var finns då kvar att göra?
– Hav tröst, visst kunde det se bättre ut, men ödet kan betvingas. sade framtida brukets ande. – Mina visioner står visserligen fast, men gäller bara efter det vi ser idag. Minns vad Den Omättlige sade om oss, denna sanning gäller även för Den Omättlige och för all del även Storstadens ande. Det är upp till oss alla brukssjälar tillsammans om vi skall ha en chans att leva vidare, vi har danat vårt öde förr mot svåra odds och kan göra det igen. Minns ordspråket, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge.
Så tog de tre bruksandarna farväl av varandra framför den gamla kornskruven, samtidigt avtecknade sig mönstret på himlen från den sista nyårsraketen, ett nytt år i brukets historia tog sin början.