Det är fredag eftermiddag, solen skiner in genom tågets fönster. Jag sitter i trappan vid dörren. Det kalla stålet kyler min rumpa, kjolen är så kort att den inte täcker min bara hud när jag sitter. Det gör inget för resten av jag svettas, av allmän tåg sunk och nervositet. Du vet inte att jag är på väg. Jag bestämde mig igår, beställde biljetten sista minuten på en automat alldeles innan tåget gick. Tåget är fullt av militärer, de verkar göra lumpen i boden och ska hem över helgen på permission. Det är kanske tre tjejer bland tjugofem snaggade och fysiskt överlägsna killar.

Jag är framme klockan halv nio på kvällen. Du möter mig på stationen. För att komma hem till dig måste vi åka buss i tjugo minuter. Det är trångt och jag svettas. Jag känner mig tillgjord och misslyckad. De svarta spetstrosorna kliar och skaver jag känner mig inte alls sexig trots strumpebandshållare och djup urringning. Du ger mig en blick som säger att det inte gör någonting. Att ingenting spelar någon roll, förutom du, jag och nuet. Jag stänger av telefonen utan att ringa mamma. Jag orkar inte mer. När vi kommer hem till dig låtsas jag att jag åt innan jag åkte, trots att jag är så hungrig att jag skulle övervägt att äta kött om någon bjöd mig. Jag föräter mig på popcorn och dricker två gals sötsliskig, massproducerad, miljövidrig, rap framkallande coca-cola för att inte framstå som det ”moral-mongo” jag är.

Vi går till ICA Maxi för att handla falafel och öl. Jag säger åt dig att han vill ha starkare än 2,8, du tar den ändå för att den är billigare. När vi kommer tillbaka klagar han på att du tog för svag. Nykteristen hade rätt och jag skrattar i smyg. Din bror är snäll. Han spelar musik för mig och småpratar om ditt och datt. Du är mer intresserad av filmen som går på TV. Efter två långfilmer och säkert 30 reklam avbrott går vi och lägger oss. Jag klär av mig under täcket och kryper nära dig. Din hud är mjuk, dina hårstrån lena och din kropp muskulös. Du kysser mig försiktigt, kaffesump möter askkopp i en explosion av känslor. Våra händer möts, vi förenar oss med kravlösa smekningar och tysta ord. Efter en timme eller tio minuter trevar sig mina händer mot känsliga områden. Du säger nej, tänk om min bror kommer hem mitt i alltihop. Jag tycker att det är en konstig undanflykt men vi fortsätter. Stämningen försvann och snart dör smekningarna ut. Du vill sova. Jag är lite småsur, upphetsad och otillfredsställd. Du stoppar om mig och vilar ditt huvud mot mitt bröst. Ditt långa, lockiga solblekta hår kittlas smeksamt. Jag kan inte vara arg. Vi somnar, eller jag somnar. Jag väcks av försiktiga smekningar.
Det är inte ljust ute men jag kan höra fågelkvitter. Hur länge har jag sovit? Jag vänder mig mot dig och kysser dig sakta. Du besvarar min kyss med hetta den här gången. Händer söker sig vant och säkert över min kropp. Stannar upp vi troskanten och de svarta spetstrosorna verkar ha önskad effekt, de åker snabbt av och du hämtar en kondom. Det går fort för dig, men det spelar ingen roll. Den här gången är det jag som är trött, jag somnar snart efteråt. Min sista förvirrade tanke är att vi fortfarande inte sagt ett ord.

Jag vaknar av att jag svettas. Solljuset flödar in i rummet och du sover som ett litet barn, hopkurad med händerna under huvudet. Kondomen i papperskorgen bekräftar att nattens drömlika händelse faktiskt inträffade. Jag letar reda på mina trosor, tar på mig dem och ett leopard linne med spetskant och går upp för att äta frukost. Jag får ett glas färsk pressad apelsin juice av din bror. Han är bakfull och tittar förvånat men uppskattande på min nästintill obefintliga klädsel. Jag orkar inte bry mig utan sätter mig, tar kultur delen och börjar bläddra. Du är fullt påklädd när du kommer in i köket, tittar på mig och skakar på huvudet. Jag springer iväg och klär på mig. Mitt tåg går om en timme och jag måste ta mig till stationen först.

Du följer mig motvilligt till busshållplatsen, dina trötta ögon blinkar mot det starka solskenet. Vi delar på morgonens första cigarett och jag börjar tänka på kaffekoppen jag ska köpa på tåget. Jag känner mig glad, och stressad. Jag hinner till tåget med fem minuters marginal. Det efterlängtade kaffet ger mig en sittplats i restaurang vagnen och jag smuttar på så länge jag kan. Det slutar med att jag måste hälla ut hälften då det blivit för kallt. Jag sms:ar mamma att jag är på väg. Orkar inte ringa, väntar helst med utskällningen tills när vi står öga mot öga.

Det är pappa som hämtar mig och jag får en sövande predikan om att de vill veta var jag är och hur jag mår, att de bryr sig helt enkelt. Mamma är i upplösnings tillstånd, jag sitter vid matbordet precis så länge jag behöver och går sedan upp till rummet. Jag slår på en ”The Knife” skiva och plockar fram stickningen. Jag stickar till klockan elva på kvällen medan jag hela tiden går igenom vilka skolarbeten jag borde ha gjort. Jag somnar ensam i en stor, kall ogästvänlig säng.

På eftermiddagen dagen efter, söndag, tar jag mig hem till Charlotta. Hon bor ensam i en lägenhet i utkanten av stan. Dörren är olåst och jag går in i en vägg av rök och värme. Lukten av spya är genomträngande. Charlotta ler från sängen, hon orkar inte ta sig upp. Jag ställer fram en hink, hennes baksmällor måste vara de värsta jag sett. Jag sätter på mysig musik på låg volym och torkar upp spyan på golvet. Jag ser att Felicia också ligger i den stora sängen. Hon hann visst inte klä av sig innan hon däckade. Charlotta somnar om och jag tar itu med disken. Det är ett helt berg av disk, där glasen är överrepresenterade. Efter att ha gnuggat intorkade matrester en bra stund slår jag på kaffebryggaren. Charlotta vaknar av kaffedoften och tar tacksamt emot lite billigt kaffe i ett plastglas.

Jag reser mig och säger att jag måste kissa, Charlotta sträcker fram ett kaffefilter och mumlar något om att hon aldrig kom iväg till skolan förra veckan. Hon hade med andra ord ingen möjlighet att snatta toapapper. Jag sätter mig och kissar med öppen dörr och plötsligt ser jag att Barbie har kommit in i lägenheten. Jag ler åt honom och tecknar att han ska vara tyst. Han förstår hur det står till med Charlotta och skuttar in i rummet. Jag skrattar åt min egen mammighet och bestämmer mig för att lämna resten av disken och lagar mat istället. Den natten ser vi på ”Fight club”, ”Velvet Goldmine” och ”Edvard sissorhands”. Det är bara jag som sover, ca en och en halv timme, ingen annan går till skolan.
Jag kan inte förstå smärta som hanteras med sömnpiller och vodka. Jag har inget att sätta emot hasch jointens flykt erbjudande. Jag kan inte göra annat än ringa ambulansen när du skurit sönder dina armar. Mår människor dåligt för att de tänker eller tänker de för att de mår dåligt?

En vecka efter natten vi hade tillsammans pratar jag med din bästa vän på msn.

Emil/the great gig in the sky säger:
Bli inte avundsjuk nu.
Patrik utforskar nya marker runt Jessica (tvilling)

(and if you knew how good you are, you would not stand beside me) säger:
Öhm. Jaha. På klassresan?

Emil/the great gig in the sky säger:
Ja. Men det är säkert inte något. Han bara tyckte om att prata med henne, och följa efter henne och klänga på henne. Väldigt mycket.

(and if you knew how good you are, you would not stand beside me) säger:
Okej. Det är lungt.
Jag har itne ensamrätt på honom.
Vad gjorde du i helgen då?

Vi fortsätter prata om lite allt möjligt. Han kommenterar till och med att han hade en trevlig prat stund innan han loggar ut. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag tar en kopp te, men kan inte sitta still. Jag vattnar blommorna och bäddar sängen. Rensar ur i gamla lådor och läser vykort från alla möjliga semester orter. Klockan är ett när jag går och lägger mig och mina lakan skaver. Jag kan inte prata med dig, för jag vet vad du inte skulle säga. Jag skulle inte få några tröstande beskyddande ord i jämförelse med din omfamning. De orden skulle aldrig nå dina läppar, jag är inte säker på att du är medveten om ditt starka kroppsspråk.
Mitt liv faller till marken i form av kantstött glassplitter. Jag är omringad av mina vänners smärta och andra människors beslut. Hjälplösheten genomsyrar hela min kropp.
Det är svårt att acceptera att jag inte betyder något för de jag gett allt.