Hon visste att det var fel nyckel redan när hon kände den i fickan. När den ligger där i hennes hand inser hon att hon rafsat åt sig cykelnyckeln istället för hemnyckeln när hon rusade ut för att hinna med bussen. Porten kommer att vara låst fram till klockan 06.00, och nu är den bara halv fyra.

Hon väntar på att ilskan och irritationen ska välla upp inom henne, men den kommer aldrig. Det känns bara så …typiskt.

Hon fiskar upp mobilen ur väskan och ringer upp till lägenheten. Efter några signaler börjar deras telefonsvarare tala till henne, ‘Tjena, du har kommit till Niklas och Malin. Vi är inte… bla, bla…’. Hon trycker bort den och slår numret igen, men nu hinner inte ens Rogers inspelade röst svara henne innan mobilen piper till och dör.

Malin tittar upp mot deras fönster på översta våningen och undrar om hon skulle få upp en snöboll mot rutan. Hon gissar att hon förmodligen skulle träffa någon grannes fönster istället, och spä på den redan ansträngda grannsämjan. Och om Roger inte svarat hittills är han förmodligen i ett sånt tillstånd att han inte skulle reagera på varken telefoner, snöbollar eller flyganfall.

Malin gissar att Jim Beam bjudit in sig till Rogers lugna videokväll solo. Antingen Beam eller Captain Morgan. Det slutar allt oftare så. De har inte festat tillsammans på evigheter. Hon går ut. Han dricker hemma. Det gör henne inget. Hellre att de båda är trötta och bakis än bara hon. Hon skulle inte orka med Roger pigg och energisk. Hellre det tysta, autistiska tillståndet av att vara ifred tillsammans.

Timmarna innan hade Marlene släpat med henne till Persephone. Malin gillar inte Persan. Stället ger henne en känsla av att vara ombord på en Ålandsbåt tillsammans med fulla, kåta försäljare av kontorsmaskiner. Men var skulle hon annars gå? Med vem? Hon behöver akut få träffa människor av kött och blod utanför jobbet. Få koppla på hjärnan igen.

Malin trodde att livet bakom disken på da Vinci skulle bli ett äventyr fullt av möten med spännande människor. Hon lärde sig snart att jobba på ett café på ett museum kan vara lika apatiframkallande som att sitta i kassan på Konsum.

De färgstarka konsthungriga besökarna hon sett framför sig innan hon började liknar i verkliga livet mest finska turister. Deras ansikten har börjat flyta samman till anonyma masker. De har förvandlats till biomekaniska androider som endast kommer fram till henne för att fylla på bränsletankarna. Malin själv har sakta, sakta förlorat tron på att bli bjuden på äventyr. Hon har börjat hänga av sig sin själ hemma och stämplar in sin kropp istället. Hon har stelnat till en serveringsmaskin utan nyfikenhet eller passion.

Hon behövde komma ut och andas, om än den unkna luften på Persephone. Få se människor som gjorde annat än att repetera invanda mönster. Levande ansikten. Hon kunde inte säga emot när Marlene ringde, trots trötthet och apati. Eller just därför.

På sistone har dock den avstängda känslan suttit kvar i henne efter jobbet. De maskinella handlingarna hänger kvar när hon kommer hem. Hon umgås inte längre – hon servar, utför. Går på automatik.

Marlene hade surnat till på henne en tidigare kväll. Sagt åt Malin att hennes svåra attityd studsade tillbaks mot henne. Att ingen skulle komma och dra upp kaniner ur hatten eller trolla fram regnbågar så länge hon höll armarna i kors och tittade åt ett annat håll medan någon pratade med henne. ‘Visst, du har Niklas och är inte ute efter att busa’, hade Marlene sagt till henne, ‘men vill du inte bli åtrådd av någon annan någon gång? Känna dig intressant?’

Malin hade hört orden, men de formades inte till ett budskap till henne. Det var som om Marlene hade talat till henne på temne, eller hindi. ‘Åtrådd’? ‘Intressant’?

Marlene hade halvhjärtat hållit henne sällskap under några timmar, men sen hamnat i famnen på någon ohelig blandning mellan Peter Steele och Robert Wells – lång och mörk med svart hårgardin, men slemmigt programledarleende. Eller vem det nu var som hamnat i vems famn. Nu stod de i alla fall vid garderoben och medan de otåligt väntade på kläderna för att kunna försvinna i vinternatten lät de varandras händer söka som frusna fjärilar efter kropparnas värme.

Malin såg på dem på avstånd och kände tyngden av avundsjuka någonstans i bröstet. Inte på grund av Marlenes sorglösa ragg, som mest gav Malin en dålig smak i munnen. Malin kände avsmak för kroppsliga möten som inte var tänkta att fortsätta. För henne var sex den yttersta kärleksbetygelsen – kroppens sätt att säga “Jag älskar dig”. För varje gång man möttes av lust istället för av kärlek så devalverade man värdet på den betygelsen tills den inte längre betydde något. Nej, Malin var avundsjuk på Marlene för att hon gjorde något spontant.

Nu står Malin utanför sin egen port och undrar vad som skulle vara spontant att göra. Krossa dörrutan? Lägga sig i en snödriva? Näe. Spontant får inte vara lika med korkat. Då kommer idén – ta in på hotell. Försvinna ett dygn. Få vara ifred. Äta hotellfrukost och läsa Le Monde. Låta Niklas undra och oroa sig. Hon har pengar, det är fortfarande i början på månaden. Malin vänder porten ryggen och går tillbaks mot stan.

En halvtimme senare står hon med blöta skor och fryser på andra sidan gatan mitt emot Hotel Savoy. Det ser mörkt ut innanför de stora fönstren vid ingången. Hon kan se receptionen, men den är tom. Ingen människa syns till. Hon försöker beordra sina fötter att gå över gatan och in genom dörrarna, men de vägrar lyda. Malin bara står där.

Först bråkar hon med sina olydiga fötter, sen ger hon upp och försöker tänka på något annat i väntan på att förlamningen ska släppa, men hennes inre är som en mörk ökennatt. Då kommer en av Marlenes lösryckta fraser från någon av deras otaliga fyllesnack upp ur minnenas djup: “Kärlekens motsats är inte hat – det är apati”. Malin gillar inte orden och trycker tillbaks dem igen.

En taxi blåser förbi som ett gult streck och virvlar in henne i ett moln av snörök, och det slår henne att hon har stått där länge nu. Om någon såg henne skulle de undra. Kanske tro att hon var en terrorist. En självmordsbombare på sitt första och sista uppdrag. Stilla försjunken i bön stunden innan det ska ske. Om hon nu var det, vad skulle hon bomba då? Snart inser hon att hon skulle vilja bomba hela världen. Utom hammocken ute i morfars stuga (om den fortfarande finns kvar, Malin har inte varit där på flera år), bastun i mammas och Sixtens hus, och definitivt Kandinskys målningar. Men hon känner sig mer som en trött idiot än en terrorist, och vänder hemåt igen.

När hon kommer upp på sin gata ser hon tidningsutdelarens vagn utanför ett av grannhusen. Hon följer sakta efter honom tills han når fram till hennes port, och smyger in efter honom. Niklas har inte ens låst dörren, så hon staplar in och släpper väskan och ytterkläderna rakt ned på hallgolvet. Skorna är som disktrasor.

I vardagsrummet står tvŽn fortfarande på. Fiskliknande människor gurglar på spanska och jagar en panikslagen amerikan efter mörka, regniga gator på någon av filmkanalerna. Hon fortsätter ointresserat att titta tills någonting i en djup brunn sliter armarna av en naken, fastspänd kvinna.

Niklas kalufs sticker fram vid soffkanten och hon hör tunga andetag. Mr Beam står som väntat på bordet, tillsammans med några Hof, en halvtomt glas, en tom chipspåse och lite toapapper. Niklas ligger på rygg med tröjan uppdragen ovanför naveln och byxorna uppknäppta. Han har fortfarande handen i ett grepp nere vid skrevet , men det han håller i är nu lika slakt och avslaget som resten av kroppen. Han hann inte ens klart innan han somnade.

Tusen idéer på hämnd och ett djävulskt uppvaknande rusar genom Malins huvud. Is, ättika, tända en cigg och lägga den så att glöden tillslut når huden, Ajax. Hade det inte varit vinter hade hon gått ut och letat myror, men tillslut bestämmer hon sig för att hälla rakvatten på hans oavslutade jobb.

Hon går in i badrummet för att hämta hans Van Gils-flaska, men när hon ser sitt eget bleka ansikte i spegeln rinner allt av henne. Ansiktet är vagt bekant, men den där blicken, den kan inte vara hennes.

Tusen år av trötthet och leda drabbar Malin på en gång. Hon orkar inte vara förbannad längre – bara trött och apatisk. Hon skiter i att borsta tänderna och ta ut linserna och slänger kläderna på sovrumsgolvet innan hon rasar ner på sängen. Det enda hon mobiliserar energi att göra är att ta på tjocksockar på sina iskalla fötter.

Malin drar täcket över huvudet och välkomnar sömnen. Det sista hon tänker innan hon glider bort är att hon är glad att de inte kommer att orka prata med varann i morgon.