Med denna text ämnar jag befria läsaren frÃ¥n hennes dödsfruktan, för att finna en mening i det oundvikliga, och betrakta livet med en ny livsvilja…

Först när vi älskar döden kan vi också uppskatta livet. Först när vi ligger nedbäddade i den rosenkransade graven, så kan vi njuta av fåglarnas kvittrande där utanför, och fyllas av de ljumma, svallande lyckokänslor, som endast livet kan ha i beredskap för oss.

Som en påminnelse från ovan, eller från vårt inre centrum, som är sammankopplat med våra minnen och våra erfarenheter, skymtar den ledstjärna, som forslar livskraft in i våra blottade själar.

Växter skall förr eller senare spira genom våra gapande skallar, växa utmed våra ryggkotor, slingra vidare och bryta ner vårt vackra kadaver! Den värmande solen bevakar varje steg under detta jordeliv, innan såväl som under själva förruttnelsen, likt en reningsprocess.

I takt med tidens gång strör vi ut oss, från puppa till så småningom en behagligt blomstrande fjäril; från att vara ett ofött foster, till att vara en nedbruten massa. Organismens potential är i sanning storslagen och väl värd att beakta.

När så det sista andetaget tas, när så den sista brisen dör ut på det groende fältet, när så den sista viskningen ebbar ut, vet vi att vi lever, och havet fortsätter med sin symfoni, oavbrutet och med full kraft.

Livet lär oss att allting består av cykler, inte av linjer med en början och ett slut. Bevittna himmelens skådespel, med den evigt återkommande månen, och hur vi och vår planet rör oss runt den tindrande ljusglimt, som kallas solen.

LÃ¥t oss fastställa att dödsfruktan i denna kontext endast är en myt. Vi älskar döden, för den ger oss liv. Att upproriskt förneka alla tendenser till livsförakt öppnar upp för nya möjligheter och skeenden – vÃ¥r självkänsla vaknar ur sin slummer, och vingarna fälls ut.

Något morbid i tanken, uppfylld av en dödslust för livets skull, stiger jag så mot ljuset. Som en blomma dansar jag bland solstrålar, min kropp vittrar sönder, och livet segrar.