DEL ETT

Häromåret träffade jag min fröken från lågstadiet. Det var sisådär fyrtio år sedan sist. Hon kände igen mej högst oväntat. Inte för att jag var en mönsterunge utan möjlingen för min utlevelse – redan då. Hon blev en smula förvånad – jag också.

Jag mindes henne. Nej, mindes är för svagt. Minns gör man med ansträngning. Fröken Karin sprang lekande lätt ut ur det förflutna – som om hon just hade slagit ner locket på sin tramporgel, rest på sig med sitt svarta hår och varma leende och tackat klassen för ytterligare en dag.

I tre år var Fröken min centralgestalt. Minns inte så noga vad jag lärde mej – men jag älskade när hon högläste Nils Holgerssons Underbara Resa. Så mycket om plus och minus blev det inte, utan mer om lärandets lust och mening.

Ibland drog en livstrött, barnhatande ödla in som en kall vind och tog ansvaret för klassen, istället för Fröken. Då fick vi lära oss annat för en stund – fruktan och underkastelse…..

DEL TVÅ

Fröken Karin sänder jag en tanke när jag läser och hör om skolans kriser. Lärare som inte orkar, kuvade yrkestoltheter och knäckta ambitioner. Jag undrar hur Fröken gjorde.

Där jag växte upp var alla söner och döttrar till bruksarbetare, hembiträden och någon enstaka förman. Mamma jobbade timmar som ”hemsamarit” och pappa var ”fångvaktare”….
Området bestod av ruckelvillor, hus gjorda av hemsläpat spillvirke från Bruket, och ett och annat hyreshus med pyttelägenheter. Och Lite slum till och med.

En annan tid förvisso. Fylld med tillförsikter och vad som kallas ”uppåtrörelser”. Sociala missförhållanden expanderades bort med tiden, utedass revs och bruks-ungarna tog tåget till en annan samhällsklass.
Läroplanerna stod som ristade i sten på skolgården kan tänkas. Det avgörande var ändå vem som äntrade den fernissade katedern, och vem som mötte oss på trappan.

Jag hade tur. Jag möttes av en ung lärare som gjorde mer än att förmedla kunskaper. Som fattade att det var människor vi var födda till att bli – inte bruksarbetare eller hembiträden. Som förstod att kunskap utan mening är förgängligt som molnen på himlen – och visade det.
När stadens politiker ville flytta vår lilla skola ner till Centralskolan kämpade hon emot –och vann. När vi slutgiltigt skildes i trean så grät hon….

DEL TRE

Fröken skulle haft det knepigt idag. Från första timmen skulle hon fått det svårt med skiftande läroplaner, värdegrunder, såpoperor, videofilmer, trendsetters, dataprogram och andra “särintressen”. Hon skulle tvingats inse att goda ämneskunskaper inte längre var nog för att erövra den auktoritet utan vilken ingen lärare kan fungera. Att auktoritet blivit ett ”runt” ord, precis som fostran.
Att vi blivit ett kunskapssamhälle helt enkelt. Fast på helvete fel sätt. Ett samhälle där reella lärare kan ersättas med virtuella dito. Skärmar som aldrig tjatade, svarade fel och på vilka eleverna kunde spela spel och nätsurfa och få massor av kunskaper som min Fröken inte ens visste existerade, eller ännu mindre förstod. I detta samhälle ska barnen börja skolan när de är tre eller fyra år, när hjärnan påstås var som mest receptiv, för att ytterligare öka avkastningen på humankapitalet.

I min flik av världen kan kunskapssamhället i princip befolkas av skitstövlar – högvärdigt kunniga oih ytterst kompetenta i att slakta, bedra och tillverka sofistikerade landminor.

Skillnaden mellan Skitstövelsamhället och ett något mindre men bättre samhälle stavas – värden, som i kunskap med fostran.
I barns bestående värden formas mötet med människor som har någonting mer än kunskap att ge.

Var och en av oss som läser det här, och som haft en Fröken i sitt liv nå´ngång vet vad jag menar. Att utan dessa goda lärare är Skitstövelsamhället väldigt nära….