Det kan var skönt att ge utlopp för det främmande och det obegripliga som man har i sej. Främmande språks tonfall. Främmande kulturers gester. I ett gathörn, eller när man står och väntar på bussen.

Han talar aldrig svenska högt när han rör sig ute på stan, fast så fort han tänker bestämmer han sig inte för att det är sant. ”Här går jag minsann, undrar vart jag egentligen är på väg?”

Det är ingen konstig fråga. För även om han inbillar sig att han hela tiden bara går omkring och viker av hela tiden i en ny riktning så finns det ju i varje ny riktnings förlängning en eller flera platser som han skulle kunna tänkas vilja gå till eller i varje fall vilja vara medveten om. Hur kan han då veta att det inte i själva verket är just dessa platser som styr hans steg.
Och om han vet, och känner att ” nej, inte dit” och går åt ett annat håll istället så dyker det ju genast upp nya platser som han skulle nå fram till om han hädanefter lät bli att svänga, och då måste han genast fundera över om dessa platser spelat in då han vek av åt det hållet.

Så är det när man traskar omkring i staden man bor i och inte längre har några fasta platser att gå till, inget jobb inga vänner, ingen lägenhet.
Fast jobben dyker upp här och där, vänner likaså, och lägenheten, jo, den ligger där den ligger, men ibland känns det också som om den bara dyker upp, mitt för näsan på honom, för att han glömt allt och bara gått utan at tänka på att han gått och så plötsligt bara gått hem.

Att då vika av just vid porten och tvinga sig ut på stan igen kan kännas tungt, som ett riktigt misslyckande, så det gör han sällan. Nej, han stannar upp, trycker koden, går uppför trapporna, plockar fram nycklarna och går in till sig. Lägger sig på soffan och undrar hur det ska gå med allting,