Jag har aldrig insett att jag varit missbrukare, i alla fall inte trott att jag varit det, inte förrän den dagen då myndigheterna förbjöd denna drog, ja, den blev faktiskt klassad som en av de tyngsta droger som existerat.
Den var farlig för att den gjorde människor galna, öppnade upp alternativa föreställnings föreställningsvärldar, på olika mer eller mindre obehagliga sätt, precis som alkohol och andra tyngre droger Regeringen förbjöd försäljning på offentliga platser.
Innan jag fortsätter ska jag nog tala om vad den livsfarliga drogen heter: Böcker. Ja, böcker är farliga. Det vet vi alla vad de kan åstadkomma i fel händer, det har varit känt i hundratals år. Det fanns de som eldade upp böcker på 1600-talet för att de ansågs vara omsstörtande. Så är det även idag. Det är bara biblioteken som har monopol på böcker och litteratur i allmänhet. Man kan inte köpa böcker i affärerna längre, utom i Danmark, förstås, men de har alltid haft en annan syn på litteratur(=droger).
Jag har läst sedan jag varit liten och aldrig blivit beroende av det. Det var inte förrän jag började på KomVux för många år sedan som jag upptäckte att jag verkligen gillade att läsa, jag slukade allt av Stephen King, Per Anders Fogelström, Hjalmar Söderberg, Edit Södergran, Jan Guillou och många andra kända svenska och utländska författare.
Men mitt riktiga missbruk började via en kursfest ordnat av några kamrater från Komvux, de besatta, utom all räddning, av att läsa. Det började, kommer jag ihåg, med en Pixi-bok som aperitif när vi kom över trösklen, och fortsatte med en finskt hemkörd cocktail bestående av en del Elmer Diktonius och en del Clas Andersson.
När jag vaknade på morgonkvisten, alldeles rödögd, hade jag slocknat med en roman av Charles Bukowski över ansiktet. Ett riktigt ett bakrus, som krävde en återställarare på återställare…
Det var så det började…
Bizon, 3/4 -07 kl 05:48
Kan ju bara tänka mej fortsättningen – och i “värsta” fall slutet – det beror ju förståss på hur man ser det.
Kanske blir du en såndär kuf som kommer smygande på någon bakgata med en pappkasse i var hand full med obskyr litteratur som du plockat ihop i någt undanskymt antikvariat. Dom finns faktiskt trots att de riktigt goda bundna årgångarna snart bara kan avnjutas på mickrofilm – ganska tort kan tyckas då man äldrig ens kommer i närheten av den slitna bokryggen eller de i kanterna gulande sidorna med typsnitt och anfang som i dag nästan ingen ens hört talas om, mycket mindre fallit i trans inför.
Dessa magiska gamla band, bärare av glömda filosofier, tankar och ideer ur förgången tid – vad ska det bli av mänskligheten utan denna länk till inre andligt liv?
Att drista sej att nämna den moderna tidens ersättning för djup, bildning och kultur – deckaren med soma mord och plumpa beskrivning av mänsklig dekadens, trillern med intrikata redogörelser för maktmänniskors intrigerande, och allehande “gör det själv” beskrivningar i allt från att sätta gränser för den persoliga fettman till – hur snabbast nå toppen på karrriäriternas stege, samt “att bugga ett växthus”.
Särskilt den sista genren har blivit en “bestseller” då just växthus visat sej vara en av de få platser i det moderna sammhället där förtroenden ännu givas. Förmodligen en “dålig vana” härrörande från en sedan länge glömd storsatsning i förlagsvärlden – Att tala med allt ting,,, var det inte hundar så var det hästar – för att inte tala om växter. Detta lär ska ha kulminerat i ren ren folkrörelse “Lär dej tala med dina tomater” som dog ut i likhet med allehanda religioner som försökte haka på trenden och snabt svarade med böker i konsten att tala med gud och andra högre pottentater, men då dessa i likhet med tomaterna förblev tysta dog intresset ut.
Från dessa litterära utsvävningar kan vi nu mera – om vi har tur endast finna enstaka exemplar. Vanligen står dom då att upptäcka förutom i kungliga bibliotekets källare bland gråsuggor och silverfiskar, även också i de tidigare nämnda antikvariaten – lite genant undanstoppade längst ner vid det sällan städade golven, och betydligt dammigare än de mer frekvent bläddrade inbundna årgångarna av Pif och Fib Aktuelt.
Att ur dessa perspektiv sia om framtiden för de ännu överlevande bokmissbrukarna är en aning vanskligt. Förvisso i dag ett harmlöst släkte. Liksom det är svårt att spå framtiden för de ännu bevarade resterna av verkligt litterära alster – denna mänskliga rekvisita och en gång i tiden så viktiga klassmarkör – boken och biblioteken, men ett kan man dock sägaa utan att göra alltför stora övertramp i kravet på vetenskaplig dissiplin och vederhäftighet – boken som företeelse är svår att helt avliva – med tanke på att människan fortfarande lyder under sina instinkter som gägare och samlare så kommer böcker att jagas och sammlas, och då boken i likhet med groddjur och ödlor kan lia intorkade i dy eller i mörka hålor i jordens innandömme så kommer även bokens verkliga värde till nytt liv under ögonen på den som i en aldrig så avlägsen framtid att återuppstå – väcka tankar och knyta band mellan det förgångna och det närvarande.
Om detta är önskvärt kan ingen säkert veta, men förmodligen är det som så mycket annat här i världen – på gott och ont…