Så står man här igen,
medans svartsjukan rinner genom varje blodkärl i kroppen. Hon är rätt söt ditt ex, men det vet du väl redan? – ” ..haha, oh kommer du ihÃ¥g när vi Ã¥kte dit dÃ¥? Haha.. ”

Fan hur många minnen hinner man få tillsammans på två år egentligen?! Jag finns oxå här nu! Se mig, ser du inte att jag är livrädd? Livrädd för att mista dig?

Men håll om mig åtminstonde! Ge en liten hint om att det är jag som gäller nu? Prata om oss lite? Om vad vi har gjort i helgen? eller om huset vi vill köpa?

Men SHHHHH! Tysta, sluta prata minnen, sluta skratta åt hennes vitsiga skämt! le, men skratta inte. Du ser så lycklig ut då.. med henne. Och jag står brevid och gråter, men bara inombords såklart, utåt ler jag och försöker hänga med i disskutionen.

Hon är trevlig oxÃ¥ , “din” frida. Jätte snäll och charmig. Henne kan man inte vara sur pÃ¥.
Men vad sysslar du med nu då?
Sätt dig inte där! Sätt dig här brevid mig! ..snälla. det gör ont inuti.

Finns jag inte här? Är det bara en illusion?
Sen Ã¥ker “din” frida iväg, och vi sätter oss i bilen. Du lägger handen pÃ¥ mitt lÃ¥r när vi kör iväg sÃ¥ som du alltid gör. Sen säger du : Hej min söta.

Men tack för den, så du märkte oxå att jag fattades innan? att jag inte fanns där när ni pratade?

fan hatar vara svartsjuk. Älskar dig, vill aldrig nånsin mista dig. Är inte meningen att vara en sån gnällkärring.. men jag är vettskrämd. Verkligen vettskrämd att vakna upp i morgon och inse att du inte är där.