Jag har inte så många minnen av dig.
Det vill säga, jag har inte så många olika minnen,
alla jag har är likadana – en glad, skrattande och skämtande du.
Jag vet inte om jag någonsin såg dig arg,
eller ledsen
eller allvarlig på nåt sätt.
Därför känns det så orättvist.
Du var så pigg och glad,
verkade så himla ung.
Jag har nog inte riktigt fattat det än,
det har inte lyckats sjunka in.
Trots att jag grinade som en bebis.
Och jag såg kistan – men den verkade tom.
Du kan inte ha vart däri.
Du bara kan inte.
Jag saknar dig!