Jag fick en gÃ¥ng, av min far, en frÃ¥ga: “Varför jobbar du inte hÃ¥rdare med att sprida din musik?”
Hans inställning till konst är simpel (och till viss del förståelig): det skapade, konsten, uppnår artistiskt värde efter allmänhetens kännedom om den. Och visst är det logiskt, en simpel människa värderar saker efter det värde andra sätter på dessa saker, vad det än må vara. För att lita på sig själv måste man lita på andras omdöme.
Svaret pÃ¥ frÃ¥gan han ställde var: “Eftersom jag inte är intresserad av en sÃ¥dan spridning.”
“Ett geni skapar för sig själv. Mina skapelser är inte värda nÃ¥gon annan än mig själv, och skall därför inte spridas. Jag kräver inte godkännande av andra, deras omdöme, eller över huvud taget deras intresse. Mina skapelser kan endast förstÃ¥s av mig. Jag är skaparen, jag är mottagaren (ty konst är ett medium, och ett medium inte kan existera utan en mottagare). Jag är den ende värd min skapelse.”
Här uppstÃ¥r dock problemet: när ingen yttre mottagare stÃ¥r att finna – vilket syfte har dÃ¥ konsten?
Detta problem mÃ¥ nog ha en lösning (som dock gör att idén Ã¥tergÃ¥r till sin ursprungliga form) – en extremt begränsad skara av mottagare. Vilka begränsas dÃ¥ denna skara av? Problemen hopar sig. Nej, detta är ingen väg att gÃ¥.
I stället kan man göra en uppdelning; en spridning av den konst vars budskaps syfte är att nÃ¥ ut till andra och en ickespridning av den konst endast avsedd för den skapandes mottagande sinne. Jag kan i dag inte tänka mig en skara av konstnärer, av skapare, som endast skapar för sitt eget nöje och ingen annan: konsten har blivit en pengafrÃ¥ga, ett jobb, ett sätt att generera inkomst pÃ¥. Vilket artistiskt värde har moderna “konstnärer” i form av den pseudokonst de i dag skapar? Ett exempel kan vara det fenomen som av vissa kallas “hip-hop-kultur”, där förvirrade idéer blandas med rent nonsens för att till slut endast tjäna som en ren frÃ¥ga om pengar.
Nej, detta är inte konst. Konst är skapande med ett budskap, tankar inbäddade i ett medium.
Men om vi återgår till det vi började med (med en ny vinkel på det hela): konst, skapad av ett geni behöver inte en yttre mottagare, men kan ha en sådan. Konsten värderas icke efter de yttre mottagarnas värdering av denna, utan av skaparen. Det skapande må aldrig anpassas efter den yttre mottagaren, då sker en korruption, en degradering av konsten, vilket gör den till ren pseudokonstnärlig smörja.
Konstnären skapar – mottagaren förändras. En omvärdering av värden. Konsten ska pÃ¥verka, förändra sinnet, öppna nya djup och framför allt – bära ett budskap. Om inte till den yttre mottagaren – till den inre mottagaren, till skaparens sinne.
En annan aspekt mÃ¥ dÃ¥ vara en undermÃ¥lig skapare, en pseudoartist, vars verk inte är värt uppmärksamhet. Han kan sprida sina verk, de kan mottas, men saknar fortfarande värde. Vad definierar dÃ¥ värdet? Det är en frÃ¥ga svÃ¥r att besvara. “Majoriteten” är ett idiotiskt förslag. Jag kan svara “geniet”. Vem är dÃ¥ detta geni? Det lämnas obesvarat.
rotkiv, 1/3 -07 kl 10:54
Jag tycker (förutsatt att du menar detta mer som en debattartikel än något skönlitterärt) att du antar för mycket. Det är nästan som att du menar att spridningen i sig förstör all form av kreativt skapande. Det skapar ett fruktansvärt isolationistiskt seende på konst, mitt mål är inte att sprida för någon form av ersättning (som märks genom att jag publicerar på asfalt) utan att sprida för att jag genom mitt medium vill förmedla något till någon annan. Jag ser inte det som att skapandet slutar när jag sätter sista punkten/färgdraget på min novell/tavla, utan att genom att släppa det jag gjort fritt, så fortsätter det att utvecklas. Min konst är att förmedla något, och för att förmedla något till mig själv räcker det att jag tänker det.
peppar, 1/3 -07 kl 11:23
Kommentaren har tagits bort (avregistrerad användare)
infoterror, 1/3 -07 kl 18:54
Jag håller fullständigt med: den här texten är en aning reaktionär i sin framförhållning, och det är kanske något man bör förbise vid läsningen. Det verkar nämligen för mig, som att grundidén bakom den här texten, är att konst i dag har blivit massproducerad underhållning, och att vi därför behöver en ny syn på konst och konstskapande, för att kunna lyfta fram det som reser sig över Britney Spears och Dr. Phil.