Årtalet har för länge sedan klivit över millenniegränsen; det nya millenniet kom obemärkt och lämnade miljontals dödslängtande subkreatur i förtvivlan. Men inte oss; vi är nihilister. För oss är åren som passerar, klockan som tickar på armen, kalenderbladen som rivs av och kastas i papperskorgen enkom mänsklig fantasi och överenskommelse.

Vad är nihilister då? Är vi ateister? Svaret är ja. Våra kontrahenter vädrar av plötsligt villebråd och hugger mot strupen: – Att utgå från att Gud inte finns skiljer sig icke nämnvärt från tron på en absolut Gud. Antagandet förutsätter en visshet, en kunskap, om det människan ej kan erfara; en syntetisk-analytisk utsaga, på min ära.
-Käre vän, skulle vi då invända, och så att säga gardera våra halsar utan att dra in huvudet i skalet? Du vill ha oss till agnostiker – ödmjuka ovetare, som akta sig för att trampa ömma tår. Ja, länge tänkte vi så. Eftersom vi ej kunde säga med säkerhet varifrån vi kommit och varför, eller helt sonika om det finns någon Gud, och ej heller tvärtom var vi benägna att nöja oss med detta epitet (även om tecknen sade oss att Gud, han är ett påhitt, och hans lära en lögn).

Nå, vi kom till slutsatsen att vi inte kunde få insikt i det transcendenta; vi var fast i denna värld av skuggor. Slutsatsen sträckte sig dock längre ändå – det vi inte kan, det kan inte heller ni. Med andra ord var vi ödmjuka agnostiker, ärliga i vår uppfattning om världen, medan de som menade sig kunna formulera analytisk-syntetiska utsagor, och hade insikt i idéernas, tingens och de extra-sensibla uppfattningarnas värld, inte var annat än lögnaktigt bränsle för flammorna. Någon kallade det för fundamentalagnosticism: “Jag vet inte vem som skapade världen, och det vet ta mig fan inte du heller!”

-Jaha, men sa du inte att ni var ateister? Låt höra hur ert vidöppna sinne blev stängt.

En mörk skepnad visade sig på himlen; kanske ett moln. Det täckte hur som helst solen. Jag svarade: – Våra sinnen blevo trångsynta och förborgade den dag då vi nihilister varseblevs sanningen om världen. – Vad falls! utropar antagonisten. En 180 graders kovändning. Jag tackar, jag! – Behåll kaffet i munnen, du! Vår sanning om världen är inte lika med deras Sanning; den är icke en hebreisk sanning, icke en pythagoreisk sanning, icke en luthersk sanning – inte ens en königsbergsk sanning. Sanningen är givetvis lika trivial som den atenske pedofilens överlägset tutande: “Jag vet att jag ingenting vet.” Detta “jag vet” är både ingenting och allting. Sakernas beskaffenhet utsäges icke i vår sanning. Dock rätar den ut ett och annat beträffande tänkesystemens ordning och moralens väsen.

Till följd av vår agnostiska uppfattning måste vi till slut anamma den rena ateismens bud; den som ej följer detta exempel är i ord samt handling icke-logisk till sin övertygelse. Innan jag blir avbruten igen – jag hör era invändningar komma krypande ur era strupar – vill jag exemplifiera vad vi menar; det följer logiskt att utropa sig som ateist när man nått ett agnostiskt stadium, och det är onaturligt att hålla sig kvar som agnostiker, hur rosenrött humanisterna än beskriver det. Håll i er nu: den agnostiske ser tillvarons ovisshet, men ser samtidigt förfallet hos en värld som påstår sig veta och se visshet i detta kaos, detta inferno av ingenting och allting. Det logiska, naturtrogna och ärliga från denna sanningsenliga position, denna spillra i ett hav av lögner, denna vita duva i en flock papegojor, är att tolka lögnerna utifrån den egna positionen; inte med hänsyn till ett fabulerat liv någon annanstans, någon annan gång, utan med hänsyn till det levande livet på jorden just nu och här, tills korna kommer hem, amen.

En snabb genomgång av alternativen kommer visa att ateismen är den enda lära som omfamnar livet – jag överlåter bevisningen åt bättre lämpade förmågor (vi är många) – medan de andra hatar världen, livet, glädjen, kroppen, verkligheten, kampen, lusten och lidandet.

Vi tar nästa steg och är ateister – vi är ej längre tillfreds med ert glädjedödande gnäll. I nihilismen och ateismen kalkylerar vi vad som är bäst och arbetar aktivt för att genomföra det. Innebär det att rensa jorden från ynklighet, småsinthet, gnäll, dödslängtan och futtig avundsjuka (med andra ord: ER): consider it done!

Med andra ord är den agnostiker, som spanat åt alla håll och väljer att stå kvar, en död agnostiker. Alla gör val, och stagnation är också ett val. Varsågod och bliv vid din läst, dödgrävare – nihilisten kommer dock att kalkylera ditt värde också, och förmodligen… Nej. – Va? – Låt oss säga så här… Att vara ateist är att älska livet här och nu – att inte vara det är att älska ett annat liv och en annan tid. Det är en lögn och en fabel, en lögn som förpestar och förminskar livet. Den drar ner alla som den rör till samma låga nvå – alla är lika jävla värdelösa i Vår Herres ögon. Ateisten och nihilisten opererar utifrån meritokratiska världsordningar – varken blodsband eller pöbel får styra agendan här.

Vi är nihilister, med vargens kalla blick i våra ögon. Men det är vi nihilister som älskar att leva, liksom det är vargen som vet hur. – Men… – Agnostikern är en grundläggande nödvändighet – en utgångspunkt. Men man står inte kvar vid startblocket – man går vidare. – Vänta nu – du sa att du skulle visa varför det var ologiskt att vara agnostiker. – Inte ologiskt; icke-logiskt. Att vara agnostiker är ett ingenting – det är ingen ståndpunkt. Det saknar stake. Det är som att vara nihilist och inget mer – som att lyssna på Beethovens femma i hela sitt liv. Än sen då? Vad mer?

Att överge ovissheten till förmån för en position där visshet råder, det är skapelse. Och att själv välja den position där mest styrka, glädje, skönhet och liv återfinns, det är där värde uppstår. Det var därför vår mustaschprydde vän kunde predika sin eviga återkomst; åt helvete med Sanningen, här är det den tidsuppfattning som uppvärderar livet och sparkar skallen av uppblåsta krucifix-, månskäre-, stjärn- eller huggormsbärare. Den optimala energikicken för nihilistklicken, om man så vill. Fattar du? – Tja, alltså... – Gut genug! De enda sanningarna är “pantha rei” och “ni ljuger”.

Vi vände på klacken och lämnade mannen ensam med sina frågetecken. Solen sken åter, och en katt dök på sitt byte.