Katten höjde huvudet och vädrade innan han satte ner tassen på trappan. Han gick ut genom dörren, som en av hans människor höll upp för honom. Det luktade kyla och regn. Katten tänkte: ”Vädret slår om snart och det kommer regn innan kvällen.” Han dröjde kvar en kort stund på första trappsteget, vände sig om och tittade på människan som fortfarande stod kvar i dörröppningen. Sedan sprang han nerför trappan, ut genom grinden och bort mot andra sidan vägen. Han visste att han aldrig mer skulle återse henne.
Det var höst nu. Löven hade fallit från träden för länge sedan och låg som en brunglänsande, våt matta under träden. Katten började bli gammal. ”Jag har aldrig varit någons katt”, tänkte han, ”jag har varit min egen. Jag härstammar från vilddjuren och ska förbli ett vilt djur.”
Katten var nöjd med sitt långa liv. Han hade alltid vandrat långa sträckor och kände väl till skogen. Varenda sten och enbuske, varenda stig och tall var riktmärken i hans marker och de ledde honom alltid rätt. Han var van att ge sig av för att leva i skogen och sedan återvända till människorna, för att söka värme och bekvämlighet, innan han gav sig iväg på nytt. Han var en egensinnig katt med senig och muskulös kropp, men nu var den försvagad och mager av sjukdomen och det onda benet. Den gula pälsen blänkte inte längre. Katten kände hur sjukdomen sakta, men säkert sög livet ur honom.
Katten fortsatte in i skogen. Nu hade han kommit en bra bit bort från sina människor i byn och kunde höra ett välkänt klangfullt och rytmiskt knackande från Bildhuggarens hammare. Bildhuggarens hus låg vid Träsket. Det var de marker som Katten älskade allra mest. Han hörde en hund skälla borta från byn. Hundar hade han aldrig tyckt om.
Snart var han ute på de öppna vidderna vid Träsket. Gräset var kort och avbetat av sommarens tjurkalvar som gått där. Landskapet var på något vis magiskt och märkligt med enarna i givakt på den släta marken. Ett och annan taggigt vildrossnår växte här och var. Några enstaka blanka, röda nypon hängde kvar på de kala grenarna. Han hörde klangen från Bildhuggarens hammare som ett alldeles ensamt ljud, nu när gässen givit sig av och tranorna tystnat. Träskets ljusa vattenspegel syntes mellan de rostfärgade vassruggarna. Han kände friheten.
Dagarna och nätterna gick. Katten sökte skydd under buskar och träd, för de regn och oväder som drog förbi. Han rullade ihop sig till en boll med nosen gömd under svansen, som han hade svept runt kroppen. Han låg precis stilla för att hålla sig varm och väntade ut ovädren. Dagar när solen lyste blekt och frosten började nypa i skogens växtlighet, vandrade han stilla vidare mot nya marker. Nu var det den tid då naturen luktade starkt av mossa, förmultnande löv och kyla. Han hörde Bildhuggarens hammare svagt i fjärran och då och då en ödslig kråka som kraxade i en trädtopp. På nätterna när trasiga moln drev förbi på himlen jagade han i månens ljus.
Det hade varit en mild och varm höst och det var gott om möss. Katten kunde föda sig och han klarade sig gott. Katten var nästan lycklig. Men sjukdomen gjorde sig påmind och vandringarna tog på krafterna och det onda benet gjorde honom allt mer halt. Den seniga kroppen hade blivit magrare trots god tillgång på byten.
När han ännu var ung och oerfaren och börjat sina vandringar, hade han ibland råkat illa ut. Det finns fler faror för en katt i skogen än vad man kunde ana. Men med den erfarenhet och de insikter han fått, hade han haft en stark tillit till sig själv.
Det hände då och då att han stötte på en räv i skogen. Det fanns gott om räv och ibland snodde de till och med kring människornas hus på jakt efter något ätbart. Han hade lärt sig att noga vädra efter rävlukt och titta sig omkring, då han blev utsläppt ur huset om kvällarna. Rävarna var förtjusta i kattkött. De drog sig inte för att äta upp en oerfaren katt, som inte anade oråd då de stötte på en räv. Hans instinkter hade lärt honom att vara snabbare än räven och han hade klarat sig från att bli uppäten. Kattens snabbhet var en utmaning för rävens uthållighet och katten var duktig på att klättra. Lika mycket som han avskydde hundar avskydde han rävar.
Katten beslutade sig för att söka sig tillbaka till människorna igen. En natt när månen och stjärnorna lyste upp skogen, började den gamla Katten den långa vandringen hemåt. Han följde sina stigar, men hans instinkter sa honom att vara på sin vakt. Det var en vacker natt och han hade alltid tyckt om när månens vita sken lyst upp skogen och lämnat långa skuggor efter sig.
Plötsligt kände han vittringen av räv. Katten stannade till och stod blick stilla för att lättare kunna skärpa hörseln. Han kunde inte höra någonting trots att hans hörsel vida överträffade de flestas, men han kände rävlukten. Katten upplevde en osäkerhet han aldrig tidigare känt. Om det berodde på att hans instinkter hade börjat bli svagare eller om räven var listigare än vad han var, kunde han inte reda ut. Katten kände en oro långt inne i sin magra kropp.
Han var helt oförberedd, när det plötsligt stod en vacker mörkt röd rävhona mitt framför honom på stigen. Katten stelnade till och räven tycktes bli lika överraskad. Stigen badade i månljus och träden stod som dunkelblå skuggor runt dem. De båda stod alldeles stilla, nästan som förstenade, och tittade på varandra. Katten kände att han inte längre skulle kunna samla ihop alla de krafter som behövdes, för att göra den kraftansträngning som krävdes för att snabbt kunna springa från räven och sätta sig i säkerhet. Katten tänkte: ”Låt mig få gå och dö, så som jag vill” Tanken blev så stark och intensiv att Katten nästan kände sig yr. Han darrade lite och tänkte tanken gång på gång.
Under några sekunder som var en hel evighet, stod de två djuren mittemot varandra på stigen. Rävhonan tog ett steg framåt, höjde huvudet och vädrade. Hennes ögon glimmade till i månljuset. Hjärtat nästan stannade i kroppen på Katten. Lika plötsligt som hon hade dykt upp på stigen, försvann hon in bland de svarta skuggorna. Det sista han såg av räven var den tjocka, yviga svansen mellan två granar.
Katten stod kvar en lång stund och väntade medan han sakta insåg, att han hade klarat sig från räven. Den gamla Katten kunde andas ut. Sakta insåg han att rävhonan hade skonat honom från att bli uppäten. Hon förstod. Rävhonan hade velat låta honom få dö, så som han själv önskade. Han kände en djup känsla av tillförsikt och tacksamhet mot det andra djuret, som också hade haft hans egna starka instinkter och djupa erfarenhet av livet. Nu kände han mer än någonsin att han ville vandra hem till sina människor och få dö.
Vägen hem blev lång. Han hade levt i skogen i många veckor. Stundtals hade han nästan känt sig som när han var en ung katt, som hade upplevt spänningen i skogen. Han hade hört Bildhuggarens hammare för sista gången och han var tacksam för sitt långa innehållsrika liv.
Nu närmade han sig det röda huset där hans människor bodde. Han kunde se det på andra sidan vägen. Tallarna runt huset lämnade långa skuggor i månljuset och siluetten av den stora höga granen i trädgården syntes mot natthimlen.
Nu började Katten bli trött. Han vandrade sakta, benet värkte. Han visste att hans stund var här och att livet nu skulle ta slut. Han stannade och tittade upp mot tallarna. Här var gräset mjukt och marken slät. Katten la sig ner. Han sträckte ut sin magra kropp och la huvudet mot marken och tittade upp mot stjärnorna. ”Stjärnorna har alltid lett mig hem”, tänkte han.
Det var vindstilla, alldeles tyst och himlen välvde sig svart över honom. Katten kände sig lugn och förberedd. Ett sista andetag, knappt hörbart. En pust så lätt och genomskinlig som en älvas slöja och så rann livet ur honom.
© Bast