Tåget är verkligen inte på väg någonstans.
Jag kan inte göra någonting, bara sitta och lida ihjäl.

Men jag sitter inte och lider ihjäl.
Jag går sakta genom vagnen för att hålla mig sysselsatt, förhoppningsvis slippa Dom ett tag.
Och det är då jag ser honom.
Det är ingen tvekan om det, han är Papperspojken.
Den jag väntat på i alla dessa evigheter.
Och han bär på kritor, han bär på tejp, och fjärilar cirklar omkring honom.

Det är bara ett problem. Han sitter också på tåget.
Han vågar inte erkänna sig som min Papperspojke. Han vågar inte ta steget och fly med mig till Paketpappersvärlden, för tänk om det inte finns något lyckligt bortanför det här helvetes-tåget?
Jag säger till honom att vi kommer vara det lyckliga i sådana fall.

När en Papperspojke/flicka hittat sin Papperssjälsfrände kan ingenting krossa dom, dom kan åstadkomma under, och dom lever förevigt. Okrossbara.
Men han vill inte förtså det där.
“All things come to an end.” säger han.
Men Papperskärlek tar inte slut. Det gör den inte.
Och jag måste hitta ett vis att kunna bevisa det för honom.

“The higher you climb, the better the view… But the harder you’ll fall.”
Men dÃ¥ ligger det kanske nÃ¥got i att man kallar det ‘falling in love’?
Kanske är fallet just det man är ute efter.
Klättra så högt upp som möjligt, underbar utsikt, och sedan, släpp taget. Tillåt dig att bara falla, känn den bubblande känslan i magen, vinden som stryker undan håret. Om vi verkligen inte är skapta för varandra dör vi när vi slår i marken, och det är okej för mig. Men vi är skapta för varandra, och innan vi slår i marken lyfter vi och flyger iväg över världen.
(Som i Spirited Away? :) )

Men just nu gör det ingenting att han inte vågar vara Min, för jag har hittat honom, jag har honom framför mig, Dom kommer inte åt mig, tystnaden är inte så avtrubbad längre, det är nästan som att det grå geggan utanför gått och blivit i alla regnbågens färger.