målbrottsskrik på radion tätt intill och
små nattfjärilars andetag i mina nästan knutna nävar
får mig att aldrig slå så hårt som jag borde
så hårt att självvalda krig slutar revolutionera min själ

tiden rullar av mina fingrar likt
kylan blandar ihop landskapens färger och
blåser omkull tvillingsjälarnas likheter när
till och med tystnad är en gemenskap som binder samman

att fylla mina lungor med tillräckligt mycket existens och
studera arkitektur länge nog att bygga nya blodomlopp
är kaoset innan solens strålar träffar rätt
kaoset innan jag vet om de verkligen kommer skina över mig också