att vara
när man struntar i att kolla busstiderna och
när man slutat hälla viskningar i sin halsstrupe
slutat med allt och låter hjärtat slå ändå
bara för att vara som alla andra och
följa normen när det gäller hur ens kropp fungerar
utan någon annans kött och blod
när man struntar i att se fram emot någonting och
håller upp benen så hakan nuddar blåmärksprydda knän
allt bara för att man är rädd att någon klipper av ens hälsenor
och lär en sitta still när man bara vill
springa ifrån smärtan som flyter i varenda ådra
när man samlar på freongaser och bryter ner
skyddet mot ultraviolettstrålning som så gärna får
ha sönder mig men det gäller att överleva
att vara utan någon annans medvetande att pussla ihop

att finnas
när man fortfarande andas och rör på tårna trots all
gammal sommarsand och bomull emellan
när klockan slår tjugotvånolltre och man vet
att allt ska flyttas bakåt en timme och att
det är nu någon annan egentligen borde hålla hårt om mina axlar
när man får ont i ryggen av att gå på stan på grund av
att ingen hand finns där för att räkna ens ryggkotor och
för att världens betongväggar vilar mellan tinningarna
det är då man fortfarande dricker kaffe ur en plastmugg och
läser tv-tablån även om man inte har en tv och
man låter lägenhetens rum stå tomma trots
att man redan har tillräckligt med tomrum i sin bröstkorg
det är det som kallas att existera och
att finnas utan någon annans längd att mäta