10 september, 2001:
Hade det varit på riktigt skulle inledningen varit en flygning över Manhattan. Glasfasaderna blänker ikapp men inget rör sig utan hjälp av kamerans förflyttning. Huskropparna glider förbi och med lite fantasi går det att tänka sig alla människor som strömmar runt, inuti och runt fötterna på dessa kolosser. De kan vara på väg eller redan framme men en sak har de gemensamt; de syns inte just nu. De ståtliga dubbeltornen som tillsammans bildar World Trade Center kommer mer och mer in i blickfånget för att visa på deras betydelse. Den pampiga musiken som obemärkt har följt oss på vägen tonar ned och försvinner för att ge plats åt verkligheten.

Så är det inte nu, det är bara en historia och vi tvingas ned på gatorna bland alla andra för att bli en del av denna aldrig sinande ström av liv. Till höger och till vänster, framför och bakom, överallt är de levande. Levande som utan att vi anar det kan få för sig något. Levande som skrattar, gråter och förargas på helt egna bevekelsegrunder. Levande som inte förstår att följa den rätta vägen. Levande som saknar rättsnören. Levande som måste kontrolleras. Levande som likt fiskar öppnar munnarna utan att lyckas åstadkomma något ljud. Det är ett kaos och en röra och mitt i sörjan glider vi sakta fram.

Bilen är en lugn oas i vimlet. Visserligen befinner vi oss i baksätet utan att kunna observera utsidan, men det är svårt att tro annat än att den är svart. Stor, svart och sobert elegant, men ändå diskret och osynlig. Återigen närmar vi oss World Trade Center även om det nu sker mer på naturlagarnas villkor än på våra egna. Krypandes längs med marken istället för att sväva fritt. Solen ersätts med kostgjord belysning när vi slukas av garageinfarten. Vi lämnar allt levande bakom oss och nu behöver vi inte ens se dem. Kanske var det bilens eminenta ljudisolering som tidigare ensam mäktade med att hålla omgivningens skrik och skrän utanför. Var det så stöttas den nu i sin uppgift av metertjocka skikt av stål, jord och betong. Men frågan är lik när ett träd faller i skogen. Om ingen hör braket fanns det då? Om ingen hör ljuden på gatan, finns de då? Och på samma sätt nu när omvärldens avbilder hålls borta av de hjälpsamma väggarna, vad pekar på att det överhuvudtaget finns annat än tomhet på andra sidan? Och varför bry sig?

Bilen stannar försiktigt utan att betänka hur dess läge kan komma att störa andra vars existens ändå är tveksam. Det enda som finns mellan oss och framtiden är en bildörr, men också ett bevis på våran egen svaghet och fåfänga. Dörrhandtaget bär osvikligt upp inskriptionen av vårt namn. Tidens tand har inte passerat obemärkt, men slitaget visar bara på vår oförmåga att stå upp för ett eget initiativ. Bokstäverna lyser ändå med samma styrka även om dess kraft till större delen hämtas inifrån och inte längre till samma grad från materian.

Men framtiden väntar inte på någon och ”Direktör Peng” måste förpassas till en avlägsen forntid, då vi fortfarande var unga och oerfarna. En bestämd rörelse får handtaget i brist på annat att försvinna åt höger och lämna en fri passage öppen för oss. Ingen kommer oss till möte och det är bra. Något sådant hade varit en förolämpning. Det finns bara en väg genom detta; framåt och uppåt. Snart slår hissdörrarna igen och vi lyfter mot framtiden.

Rummet kunde inte vara mer intetsägande. Alla intryck, från den otroliga utsikten till skrivbordets finish, är var för sig imponerande, men de drar åt olika håll, tar ut varandra och resulterar i intet. Vi finner General Pang sittande bakom skrivbordet. Han bjuder oss med handen en stol för att ge det nyss påbörjade mötet en mer bekväm fortsättning. Det är också han som först bryter tystnaden genom att obesvärad gå direkt till sakfrågan.
”Sedan ni var här senast har jag låtit utarbeta detaljerna för att nå vårat gemensamt uppsatta mål. Ni kanske inte är i behov av hela handlingsplanen, men det skadar aldrig att känna till huvuddragen.”
Medhåll är det enda valbara alternativet, kanske inte det bästa, men det enda. Det bästa hade varit tystnad för i det här läget bär uttrycket – ”Det vi inte vet, tar vi ingen skada av” – med sig en stor sannolikhetshalt. Informationen skapar ett band och en hållhake som ersätter kontraktets bindande funktion i vårat avtal. En kort nick sätter igång presentationen. Generalen gör ingen ansats till att resa sig eller ta hjälp av andra redskap för att markera sin position eller förtydliga sitt budskap. Lugnt och sansat lägger han fram sin sak och ibland kan ord säga mer än tusen bilder.
”Operationen sätter igång på allvar imorgon. Då kommer fyra flygplan att kapas av arabiska terrorister. Det första sätter kurs mot Pentagon för att tysta de oliktänkande. Det andra siktar in sig på Vita huset, men når aldrig fram. Presidenten räddas av hjältemodiga medborgare, men att hållas vid liv med hjälp av slumpen är inte definitionen på trygghet. Presidenten kommer att få hjärtat i halsgropen och som den galna Texsasbo han är, kommer hans manlighet att förväxla och ersätta rädslan med hämndbegär. De resterande två flygplanen är avsedda att hjälpa honom att uppbringa allmänhetens stöd. De kommer att förvandla det här kvarteret till katastrofområde.
Förberedelserna har varit omfattande och araberna har under en längre tidsperiod preparerats på alla tänkbara sätt. Nu tror de att de leds av en Usama bin Laden och det är en mycket praktisk människa. Han finns i min dator och de första bilderna som kommer att nå pressen har jag själv knåpat ihop i Photoshop. Hans organisation går under namnet Al Quaida och förenar allehanda människor under en gemensam fana. Också det har en viss betydelse; det ger fienden ett ansikte, något att rikta ilskan mot. Samtidigt är det inte trivialt att fysiskt hitta fienden eftersom han inte strider för ett särskilt land utan bara mot något. Allmänheten besitter inte verktygen för att lokalisera honom utan vänder sig till oss och det och det ger oss möjligheten att placera honom där vi finner det lämpligt. Som uppvärmning är det Afghanistan som hamnar i fokus. Det är mest bara sten och getter och redan så härjat av krig att de inte kommer att märka skillnaden. Där gör det inget om ilskan tar överhand och ingen kommer att våga klandra oss. När sedan Usama flyr vidare till Irak och vi fortsätter vårat korståg kommer det att höjas anklagande röster. Vad de inte hinner med att tänka på är att ena sig. De kommer att splittra Europa och med hänvisning till lite falsk skräckpropaganda marscherar vi vidare. När Irak sedan skall byggas upp igen har alla motståndarna försuttit sin chans att påverka under de första kritiska månaderna. Irak blir en lydnation.
Efter det finns det inga fasta planer eftersom slumpen trots allt skapar vissa osäkerheter. Men går allt som planerat kommer vi att ha stryptag på större delen av Mellanöstern.”
Där tystnar generalen och mötet är avslutat. Vi har inget att invända, våra pengar kommer att användas väl. I avsaknad av behov av artigheter reser vi oss och påbörjar vår avfärd. Det har hunnit bli mörkt och allting är lugnt och tyst som i graven.