I uråldriga indoeuropeiska religioner upptecknas ofta en grundläggande konflikt i mötet mellan individ och omgivning: antingen främjar individen i fråga en öppen världsbild, och välkomnar livet i sin själ, eller så stängs omvärlden ute, och som resultat kryper individen in i sitt ego. Transcendentalismen i hinduism, traditionell buddhism och germansk religion, pekar alla åt samma idealistiska insikt: inte förrän egot dör, kan individen bli en del av en större harmonisk världsordning, där en övergripande process överordnas dess individuella byggstenar.

Vår moderna livssyn är raka motsatsen till denna världsbild, och hävdar i stället individens okränkbara moraliska värde över det system, som den är en del av. Således blir alla försök att bevara och upprätthålla större organiska system fatala misslyckanden. Vi ser våra västerländska samhällen desintegrera under inre meningskonflikter, då vi saknar gemensamma värderingar och mål att sträva mot, utöver personlig materiell bekvämlighet och rikedom. Vi ser våra ekosystem kollapsa ett efter ett, medan vi jämnar skogar med marken för att bygga upp köpcentra och hyresbostäder för den exponentiellt ökande befolkningen i våra länder, eftersom vi missförstår naturen som “en plätt med träd”, när sanningen är att naturen är en process där varje enskild del utgör en kritisk plattform för systemet som helhet. Vi ser våra kulturer drunkna i modern teknologisk underhållning i ett försök att snabbt och lättförtjänt generera affärsinkomster på tillfällig materiell lycka, medan människor tappar misstron till varandra och i stället vänder sig inåt, vilket skapar depression och neurotisk misstänksamhet. Detta är resultatet av den moderna världsbildens glorifiering av det individuella egot, i ett försök att undvika hanteringen av de obekväma sidorna av vår verklighet.

Upphov

Så fort en individ stöter på ett problem, oavsett om det härstammar från det inre eller yttre, har den två grundläggande val att bemöta problemet på: a) hantera det eller b) förtränga det. Medan det rent rationellt kan verka uppenbart för individen ifråga att hantera sitt problem, väljer trots detta de flesta människor i dag att fly från sina problem (bättre fly än illa fäkta?). Detta innebär att individen isolerar sig från det som ursprungligen skapar en inre obalans, och därmed ofta genererar en rad olika dysfunktioner i form av neurotiska beteenden. Ett exempel på detta är den unge mannen vars flickvän lämnar honom några dagar innan julafton. Då han tidigare aldrig riktigt har varit i nära kontakt med sitt känsloliv, utan snarare förträngt det i hopp om att upprätthålla en ytlig fasad av överrationalism, väljer han att även denna gång tackla sitt problem genom att isolera sig från detsamma. Givetvis misslyckas han.

Lösning

Individen ifråga, som vägrar bemöta obekväma saker i verkligheten, väljer i stället att gå in i sig själv och stänga ute den yttre verkligheten. I samband med detta skapar individen en “surrogatverklighet” tänkt att distrahera egot från det verkliga problemet. Denna “surrogatverklighet” manifesterar sig oftast som en påhittad social verklighet, i form av roller. Individen är medveten om att detta är en potentiell svaghet som av andra individer kan exploateras, och väljer därmed att upprätthålla en yttre fasad, som så lite som möjligt ska ge sken av den inre dysfunktionen. Hur många individer i ungdomsgäng skulle öppet avslöja att de innerst inne är osäkra på sin egen identitet, och därför söker trygghet i kollektiv av människor? Ingen. Givetvis måste den yttre fasaden spelas på ett sätt som övertygar andra människor, annars faller korthuset platt till marken.

Resultat

Vad som uppstår ur en sådan här livssituation, när den under sociala möten manifesterar sig hos många individer på en och samma gång, är en systematisk form av parasitism. Vi väljer att benämna denna dysfunktion som just parasitisk, på grund av den psykologiska aspekten av relationerna mellan sådana människor. Det existerar huvudsakligen två former, två olika sätt att skapa sig en social roll för att undvika problem i livet: den första går ut på en extern fasad av isolering och svåråtkomlighet. Det kan röra sig om en individ som vägrar prata med andra människor, vägrar svara konkret på tilltal, vägrar infinna sig i en social samvaro där individen i fråga tvingas uttrycka sig (och därmed riskera att blotta sin inre dysfunktion; alla tak har en tendens att förr eller senare läcka in vatten). Paradoxen och den största dysfunktionen ligger här i isoleringsprocessen: individen tror att den kan manipulera sin omgivning genom sin sociala roll, men misstar sig, då hon till slut inser att hon även isolerat sig från sig själv, eftersom grundproblemet fortfarande kvarstår. Detta ger upphov till vad Hermann Hesse skulle ha kallat den moderna dualismen: slitningen mellan en inre och yttre verklighet inom ett och samma subjekt.

Den andra formen består i av vad tänkare som Theodore Kaczynski diagnostiserade hos människor med tendens till kollektivism: individen väljer i stället att dränka sig själv i översocialisering och överflödiga mänskliga relationer för att på så sätt etablera en fast social förankring till andra människor, och därmed ge upphov till en ytlig roll som väl kamouflerar den inre mentala dysfunktionen. Det är ingen slump att de individer som oftast har ett överflöd av sociala kretsar i sin närvaro jämt och ständigt, oftast är rädda för att bli lämnade ensamma och inte vågar agera självständigt som individ, utan att ha någon vid sin sida som styrker eller bekräftar ens åtaganden. Detta är ett utstuderat beteende till för att dölja ett inre problem, som individen ifråga av diverse skäl valt att dölja eller förtränga. Genom att ideligen få likgiltiga svar på sina sociala uttryck, eftersträvar den översocialiserade individen att slippa ställa en fråga, som slutligen faller tillbaka på henne själv; hon önskar inga gensvar från sin egen själ, utan tomma och tillgjorda bemötanden från människor som lider av samma dysfunktionella beteende.

Det parasitiska i dessa människor blir därmed ett faktum: individerna ifråga blir socialt beroende av varandra för att kunna upprätthålla sin sociala roll, och därmed fördröja processen innan det inre, grundläggande problemet flyter upp till ytan. De vilsna ungdomar, som spenderar sin fritid på att dränka sina tomma liv i alkohol och ingå i kortvariga relationer, är ett lättförtjänt exempel för att demonstrera detta beteende: var för sig tvingas de reflektera över sina liv och därmed att, vare sig de vill det eller inte, gräva fram de problem som de egentligen ligger och grubblar över. I social samvaro har de möjlighet att upprätthålla en fasad som döljer denna dysfunktion, och därmed blir de socialt beroende av varandra. Om någon på en tonårsfest skulle få för sig att öppet tacka nej till alkohol och förklara hur drickandet är ett sätt att undvika verkligheten, skulle den personen öppet bli attackerad på diverse sätt. Samma sak sker om en individ i en större grupp människor bryter ett socialt tabu genom att exempelvis hävda att alla människor inte är lika mycket värda, att mångkultur i längden är en dålig idé, eller att demokrati är ett underlägset statsskick. En sådan person skulle omedelbart få massan på sig och tvingas stå till svars för brytandet av den sociala normen. Den individ som bryter kollektivets behov av sociala roller och fasader, lämnar ett öppet utrymme för exploatering, och påvisar effektivt hur individerna besitter en dysfunktion som alla känner till, men som ingen vågar kritisera eller behandla, eftersom det förutsätter att grundproblemet måste bearbetas.

Därför tenderar sociala grupper, även om individerna i fråga inte nödvändigtvis bär på en dysfunktion i sig, att upprätthålla vissa sociala och moraliska normer som ingen får ifrågasätta. Dessa grupper baserar ofta sin gemenskap på just upprätthållandet av en viss norm, och om den bryts, riskerar gruppen att falla samman och eventuellt skapa inre strider. Av den anledningen drivs de flesta sociala grupper, speciellt de som upprätthåller yttre fasader, fram av reaktionär rädsla inför att en central svaghet ska blottas och utnyttjas av en utomstående observatör.

Avbrott

För att återknyta till diskussionen kring de två grundläggande sätten att skapa sociala roller, tenderar individer att gruppera sig med människor som använder sig av samma sociala roll. Översociala människor föredrar översociala människor, precis som isolerade och inåtvända människor vänder sig till de som uppvisar samma beteendemönster. Det intressanta blir när mötet mellan dessa två till synes motsatser äger rum: då den isolerade och inåtvända individen tvingas socialisera med en översocial person. Parasitismen får då en paradoxal effekt, eftersom den inte längre bygger på en gemensam stabil grund. Låt oss säga att en isolerad man tvingas leva med en översocial kvinna, isolerade från omvärlden på en öde ö ute på havet. Båda delar en gemensam dysfunktion inför rädslan att utforska sitt eget jag, men har av olika skäl valt att förtränga det och ersätta det med en ytlig fasad.

Mannen kommer ganska snart att bryta ner kvinnans sociala roll, genom att vägra svara på tilltal och endast yppa tomma gensvar som inte leder till en vidare etablerad kommunikation. När denna sociala relation faller platt till marken, blir mannen automatiskt en spegelbild av kvinnans rop på hjälp (som hon egentligen borde rikta mot sitt eget inre jag): hennes prat kommer till sist att successivt exploatera sin inre svaghet, både inför sig själv och inför mannen, något hon inte är beredd på. En konflikt kommer tydligen här att uppstå. Likaledes kommer kvinnans insisterande på att upprätta en (över)social kontakt med mannen till sist att reta upp dennes försök att isolera sig från all social kommunikation, som kan tänkas leda till hans självexploatering, och således även sitt självbedrägeri. Genom att låsa sig ute både från sig själv och andra, fångas han i klorna på sin egen inre dualism, och hans enda hopp om att kunna upprätthålla sin sociala fasad som oåtkomlig, är att förbli likgiltig inför både sig själv och kvinnan. Detta lär uppenbarligen också leda till att en slutgiltig konflikt uppstår mellan de båda parterna. Det intressanta här är alltså att dessa två människor lider av samma grundläggande dysfunktion, men på grund av att de har valt att hantera och upprätthålla sina sociala roller på olika sätt, tvingas de att kompromissa med varandra, och därmed försätta varandra i oåterkallelig onåd.

Maktutbyte

Om vi närmare skulle ge oss på att försöka beskriva det psykologiska händelseförlopp, som skulle bli ett naturligt resultat av ett sådant möte, kommer vi förr eller senare fram till en oundviklig sado-masochism. Det är viktigt att nämna att processen inte kommer att vara en övergripande maktföring, utan ett systematiskt maktutbyte där de båda parterna växlar mellan aggressivitet och passivitet, överläge och underläge. Detta maktutbyte uppstår i och med att individerna automatiskt försätter varandra i en beroendeposition, där deras sociala roller plötsligt slår tillbaka på dem själva. Mannen kan medvetet för att bli av med eller rent av plåga kvinnan, vägra ingå i en socialiseringsprocess och så mycket som möjligt förbli introvert och innestängd i sig själv. Detta blir hans aggressiva position där han har övertaget över sin motpart. Samtidigt kommer kvinnan att fortsätta nå fram till honom genom sin sociala kommunikation, något som han trots allt inte kan fly ifrån hur mycket han än vill. Detta försätter honom i ett pendlande tillstånd mellan överläge och underläge; när någon försöker tränga in i hans inre problem, kommer han att befinna sig i passivt underläge.

Kvinnan i sin tur kommer ha samma psykologiska möjligheter, då hon är väl medveten om sin inverkan på mannen genom sin översociala roll. Som aggressiv part kan hon tvinga mannen att mottaga försök till upprättning av social kommunikation, och spela på hans roll som passiv och därmed försvarslös deltagare i socialiseringsprocessen; han har ingenting att säga emot eftersom han medvetet valt att svara med tystnad, både inför sig själv och inför andra. Men samtidigt kommer kvinnan ideligen att finna en person som vägrar besvara hennes försök till socialisering, och därmed mer och mer se mannen som en spegelbild, en reflektion av sig själv och sitt tomma jag. Det blir som att skrika sig hes inne i en mörk grotta: du får endast din egen ekande röst som svar på ropen. Därmed väljer vi att kategorisera denna utbytesprocess för psykologisk sado-masochism: ingen är vinnare utan slutgiltigen är båda förlorare inför både varandra och sig själva.

Upplösningstillstånd

Vad är då utvägen ur detta komplexa dilemma? Finns det överhuvudtaget en väg ut? Som vanligt hänvisar vi till den uråldriga indoeuropeiska filosofin: när egot dör, föds människan in i en del av ett större kontinuerligt system. För att inrätta sig i världsordningen krävs en uppoffring av sitt ego för att kunna se förbi sig själv, och lära sig att älska livet som helhet; Nirvana, eller som vi känner till det, Valhall. Detta kan tänkas vara stora ord för en så isolerad process som den som beskrivs ovan, men faktum är att idéerna binder dessa två kausala fenomen samman. Till sist kommer mannen och kvinnan att ha nått en kulminering i självexploatering, och då finns det inte längre något att gömma för varandra. Parterna har då ett val att genom tryggheten av delad inre rädsla för ett problem, inse att deras livssituation är identisk, och att eftersom de delar samma grundläggande dysfunktion, därmed även har möjlighet att tillsammans bearbeta den på lika grunder. Det kan röra sig om en långsam process, speciellt om det är ett större problem som satt djupa spår hos människan. För en identitetsvilsen tonåring är oftast översocialisering en naturlig process, med vilken den försöker att både anpassa sig till sin omgivning, och samtidigt knyta an sitt liv till något definierbart för en fortsatt framtida existens. För en person som mist en nära kär vän eller älskade, kan problemet vara djupare än så, och det kan ibland gå hela liv utan att såren helt läker.

Modern dualism satt i sin kontext

Nu frågar sig säkert en mängd läsare vilken relevans denna diskussion har utifrån ett större perspektiv. Sanningen är att denna process där individen av ren rädsla flyr in i sin egen lilla värld för att utmana den stora, är ett alldagligt fenomen som majoriteten av moderna människor i dag, på ett eller annat sätt, lider av. Vi skapar hos oss själva i dag en social roll som vi försöker upprätthålla genom psykologisk manipulation av andra människor. Den yttre manifestationen av detta beteende varierar givetvis mellan individer, men grundproblematiken kvarstår: ett försök att ersätta en inre brist med en ytlig fasad. Detta är inte alls så långsökt som man kan tro.

Vi ser det hos den intellektuellt otrygga, som i stället gör allt för att försöka hävda sig genom att t.ex. demonstrera sin fysiska styrka. Vi ser det hos människor som saknar riktiga vänskapsrelationer, och därför i stället spenderar sin tid på att jaga nya materiella ting och använda dem som externa accessoarer, och på så vis generera popularitet och social gemenskap med andra människor. Vi ser det hos humanister, som, på grund av sin inre rädsla inför att vara underlägsen eller svagare än andra människor, skapar normer, som gör att individen aldrig får underordnas det system vi lever i. Vi ser det hos demokrater, som innerst inne vet att långt ifrån alla har samma förmåga och intelligens att kunna fatta viktiga beslut, gömmer sig bakom symboliska röster och lagar, som dikterar att ingen individ får utelämnas vid beslutsfattning (det vill säga, så länge individen tror på demokrati…). Vi ser det inte minst hos moralister av både konservativ och liberal hållning: moralism är ett sätt att på social väg upprätta normer och förordningar, som försvarar och dikterar individens okränkbarhet. På så vis undslipper moralisten genom kollektivets sociala lagar, att själv riskera att på ett eller annat sätt bli diskriminerad eller utestängd från en position eller arbetsuppgift, som i verkligheten hade varit bättre lämpad för någon med motsvarande förmåga.

Endast människor som innerst inne bär på rädsla går in i sig själva och försvarar sitt beteende och agerande genom att hänvisa till sociala roller, etablerade för att göra det individuella egot till något överordnat och okränkbart. Likväl så är detta ett kortvarigt sätt att hantera problem på: beroenderelationer raserar alltid förr eller senare, antingen genom att en part bryter beroendeprocessen, eller genom den automatiska självdekonstruktionen av det sociala tillståndet; innerst inne är vi olyckliga och ur balans, och då vi ständigt tvingas falla tillbaka på verklighetens normer och lagar, lär våra roller till sist framstå som så uppenbart självhycklande och paradoxala, att det för oss blir en omöjlighet att upprätta dem utan att ljuga inför både sig själv och andra.

Den dysfunktionella individen pendlar därmed mellan att bryta sig loss och att etablera en uppdiktad extern, såväl som intern lögn om sig själv och sin omvärld – en paradox som vi med rätta i dag kan säga utgöra den moderna dualismens dilemma. Givetvis ingår det i människans natur att emellanåt ljuga, både inför sig själv och inför sina medmänniskor, för att överhuvudtaget kunna hantera livets svåra existentiella problem. Precis som Nietzsche beskrev att det moraliska värdet av “sanning” lika gärna kan spela en liknande betydelse som värdet av “lögn”, handlar det i grund och botten inte om ett moraliskt problem, som för övrigt skulle kedja oss fast vid samma konventionella moralism, som i dag genererar vågor av inre psykologiska konflikter; nej, i stället handlar det om hur vi människor måste lära oss att kunna leva och stå ut med oss själva, något vi inte gör då vi är i ständig konflikt med oss själva och vår omvärld. Den enda räddningen är således att bryta sig fri ifrån ohälsosamt egocentriskt beteende, och i stället vända sig till evig visdom: desintegrationen av egot är ett vitalt steg mot en sann självuppfyllelse, en rikedom av kärlek till världen som sådan, som både erbjuder personlig och världslig harmoni med livets kontinuerliga process – livet är skört och därför älskar vi det.

Tillägnad Ingmar Bergman

http://www.anus.com/tribes/snus