Jag är en optimist.

Vi är två vänner vi är mycket olika. Jag är en optimist och min vän
ser allt i mörkt.
Jag kan göra saker och jag tror på mig själv. Men min vän han tror att man kan inte
göra något. Men han är mycket smart och kan göra et mesta.
Jag älskar att planera om vi ska någonstans och ha lite kul.
Men min vän säger. – Det är ingen idé det blir inte roligt ändå.
Han tror han ska dö och att någon ska ringa upp honom och säga många
fula saker till honom.
Alltid säger han. – Snart kommer jag att bli förkyld.
Han är inte sjuk och han är aldrig förkyld.
Om vi ska ut och tälta säger han. – Det vet du väl hur farligt det är att tälta.
Ja, han oroar sig för allt.
Att man ska gå och oroa sig för allt är ju ganska så meningslöst.
Jag säger att allting ordnar sig, men min vän säger. – Det ordnar sig aldrig.
På något obeskrivligt sätt så ordnar det sig, även för honom.

Var har vi fått denna s.k. pessimistiska inställning ifrån?
Har det med vårt kynne att göra. Eller tycker vi allmänt att livet är tråkigt?
Det klart att det svenska samhället är ju inte precis något man skrattar åt.
Det har väl ibland en tendens att Sverige har blivit lite till en clown.
Får man i Sverige har en optimistisk åsikt?
Är det inte så att det som är positivt har vi lite svårt att säga.
Jag är helt övertygad om att om det fanns mer positiva tendenser så
skulle många människor må mycket bättre.

Kan man då skratta sig lycklig? Ja, på många sätt kan man det.
Man har ju faktiskt fått en chans att uppleva livet och det borde
väl vara något positivt med det.
Skrattet borde vara en central del i en människa. Men tyvärr är det ju så
att när vi ska vara roliga t.ex. i Tv, så blir vi bara fjantiga.
Men det är ju faktiskt bättre än att bara bli matad av detta elände.

Bosse1947