Tåget bara åker och åker genom det gråa.
Det verkar inte vara på väg någonstans. Bara åker genom evigheten.
Och jag hoppas innerligt att det inte är ‘de utanför’s tåg. Jag vill inte vara deras maskin.

Därför blir jag väl nästan lugnad när jag ser Dom igen.
Utanför fönstret han jag skymta några av hängerna.
Jag hör Deras röster säga till mig att det var ju smart, nu kommer ‘de utanför’ få tag på mig, jag är en dumskalle som lämnade tunneln, där jag var säker.
Och jag börjar snart inse att Dom har rätt, det är verkligen hemskt att åka tåg som inte är på väg någon vart, och där stanken av döda kroppar når mig, där surret av flugorna tränger in, det är nästan en lättnad att få höra Dom där utifrån igen, något som bryter denna eviga avtrubbade färd.

Jag har hittat några pusselbitar till mitt pussel.
Jag har inte ens gjort klart ramen än, för jag vet ju inte vart bitarna är, men jag har hittat ett fåtal bitar som jag misstänker föreställer figuren som står i mitten av bilden – jag.
Nu gäller det bara att hitta vart dom ska sitta.