Så elakt tänkte jag inte om mig själv förr
att det jag skrev, det som var jag, var klyschigt.
Det som är jag, min kärna och essens
Nu kan jag håna mig själv när jag gråter. Var kommer all denna elakhet ifrån?
Men det är så enormt skönt att få ut det, bit för bit. Jag vill inte bedömas.
Har inte bett om att bedömas. Vill vara den ursprungliga jag, som växer fram, gnyr fram, ut ur det inre, inuti, utanför, levande, älskande,letande, sökande, tröstande
letade, levde,dog…

smärtan är stor och intensiv, för mycket för att kännas mer just nu.
Någon har lagt locket på.
publicera.
är jag nånsin annat än jag här på jorden? har jag nånsin kontakt med nån annan?

han sa nåt om att jag skulle “minnas min olyckliga kärlek”.
som att han redan stängt dörren till. men jag fortsatte. orkar jag gräva mer i detta nu, det här jordnötsliknandesatta och sträva

Det känns på ett speciellt sätt när en konst ska fram.en glädjesom väl är det som föder nytt, ur det gamla, ur det som dött, jag lever igen.
Nog tror jag på att vi fortsätter som själar, långt efter döden. Min själ har dött och återupplevt, i samma kropp, och ska göra det igen. Så står det till när vi är på jorden
Barnen är beviset; när de tror, så tror de så starkt på sig, är uppe i sin värld, sprudlar av narcissism, fast naket och vackert, inte med skammen inuti.
Och äldre är beviset, lika nya och unga igen nu som då. när fan har man avslutat ett liv? hur kan en gamling tycka det, att de är nöjda och färdiga, då har de kanske redan dött.
Jag glömmer inte hennes förälskade och pilska blick, tanten på hemmet. Lika kåt då som nu, kåt på livet, men hade inte mycket för livet på hemmet. Som att man slutade leva då och gick in på frysning.
Som vackrast när det är ett mysterium-
och får vara så.
FÖRST när man tror att man är vacker – kan man skapa.