(under bearbetning) – Idoooter, Idoooter, IdOOOOter.

Holger stannade upp ett tag och härmade turkduvorna. – Hör ni inte hur dom hånar oss? frågade han uppfordrande, med pipan i munnen och ljudet ut genom näsan? – Vilka IdOOOOter ni är som går där nere och sliter, säger dom. Hör ni inte det?

Förläget tittade vi på varandra där vi stod och hängde på krattorna. Vad skulle vi svara på det? VI slet ju inte direkt, inte nu i vart fall. Holger däremot fortsatte ilsket att bearbeta i gruset mellan stengravarna med sin kratta , medan vi stod på behörigt avstånd från honom och hängde på våra. Hans kindmuskler arbetade stadigt under det orakade skinnet. Tänderna bet oupphörligt i hans raka svarta söndertuggade pipa och vi visste att han tyckte att vi var ena djävla slashasar. Men vi räknade inte med att få behöva höra det från honom. För han arbetade inte för att få ackordet att gå ihop, han arbetade för att få tiden att gå och den gick fortare för honom om han gav fullständigt fan i oss och vårt långdragna förmiddagsslappande.

Solens sken svämmande ner över gravarna på Västra och turkduvorna satt i de höga bladrika lindarna och sjöng ut sitt -Idooooter, idooooter. Sommaren är här och himmelen är blå och klar och som gjord för att flyga genom, allt högre och högre. Bara idOOOOter som ni kan väl då gå omkring därnere och putsa fjädrarna på dem som redan är döda.

Vi hade inte tyckt att duvorna sjöng så innan Holger påpekade det. Vi tyckte mer att de sade – Ko-Kooo-ko, Ko-KOOOO-ko. Men efteråt var det stört omöjligt att få ut det där med “idoOOOter” ur huvudet. De lät så ihärdigt. Och visst var vi idioter som när vi inte stod där och hängde, gick och krattade grus hela varma sommaren för 80 kronor i timmen. Och gjorde vi inte det så tryckte vi ner penséer och lobelia i industritempo i täta rader under de mossbelupna minneskrifterna till filare Andersson 3/7 1867 – 15/8 1938 och Änkefru Wilhelmsson 21/2 1843 – 27/11 1938, bara för att ett par veckor senare rycka upp dem igen utan att någon anhörig brytt sig om att komma dit för att sörja. Nej de enda tårar som fälldes över de halvpampiga familjegravbäddarna på Gamla delen av Kyrkogården var de som kommunisten Jörgen pressade ur sig under någon av hans mer bittra utbrott. – Den här gravplatsen är ett praktexempel på socialdemokratins misslyckande, skanderade han högt, medan han försökte nå upp till spetsen på sitt krattskaft. – Förr räckte det att grevar och baroner hade sina minnesmärken, men så kom socialdemokraterna och lärde arbetarna att de skulle börja leka herremän och då skulle varje sketen kollektivanställd vara tvungen att skaffa sig sitt eget epa-mausoleum. Titta på den där till exempel. Han pekade med en rödskaftad sekatör i näven mot makarna Lundgrens gamla helbädd. – Ser ni hur bården på stentavlan är klädd med grekiska reliefkolonner. Och toppen är triangelformad för att ge intryck av att vara en tempelbyggnad. Djävla smäck! Det kostade säkert metallsvarvare Lundgren en halv årslön att få ihop till den skiten. – Men jag tycker att det är vackert sa vår konstintresserade lagbas Helena och drog handen genom sitt tjocka kopparbruna Bauerburr. Hon kisade fram genom håret mot Lundgrens grav och måttade med händerna. – Jag tycker om proportionerna på den, den har något av gyllene snittet över sig. Ser ni att den är lite högre än de andra i raden. – Det är då fan inte för att Lundgren var matematiker som han sticker upp där, vrålade Jörgen till med den exalterade revolutionärens självklara replikrätt. – Han var väl förman eller något och nöjde sig inte en med att vara jämlik med de andra ens efter döden. Nej fan, minneslund det är det enda alternativet för en sann socialist.

Tore, den magre hålögde pragmatikern bland oss stod och tittade på med öppen mun. Det var inte ofta han sade något, men om han gjorde det då var budskapet verkligen av stor vikt. – Men, om alla valde minneslunden, då blev ju vi arbetslösa.

Jörgens tunna vita förna till hår fladdrade som i orkan fast det var nästan var vindstilla. Hans blodsprängda kinder blossade i rött och bristningarna fick huden att dunka på som en neonljusbild över Amazonas deltalandskap. Han var liten, ettrig och mycket arg. Ändå åt han som en häst. Hela hans enorma kaloriintag verkade förbrännas på nolltid av en ständigt pågående inre vrede som fick honom att vibrera som en kolibri. Han darrade vare sig han gick och molteg eller slungade ur sig svavelosande haranger om kapitalismens djävlighet och sossarnas förbannade svek mot allt och alla. Speciellt illa tyckte han dock om sina partikamrater som samtliga lyckats med att svika hans högt satta proletära ideal. – Hansson är väl ingen riktig kommunist! kunde han skrika ut när någon ansluten arbetskamrat kom på tal. – Han kör ju för fan Mercedes!

Jörgen skällde så att kyrkogårdsfriden for iväg och gömde sig under idegranarna vid korsgången. Tystnaden grävde ner sig under barrmattan i pur förskräckelse. Helena tittade oroligt upp mot vaktmästeriet för att kolla att inte någon förman hört Jörgens senaste utbrott och nu var på väg ner för att läxa upp dem.

Vad hon inte tänkte på var att Jörgens senaste utbrott lika gärna kunde ses som en pik mot henne själv. Var det bara en synvilla att hennes långa gängliga kropp verkade sticka upp något högre än oss andra? I vart fall var hon åtminstone huvudet högre än Jörgen. Och hon var vår lagbas. Var det inte då följdriktigt om Jörgen valde att rikta sina egalitära attacker mot henne, hon som var arbetsgivarens förlängda giriga näve mitt ut i grönskan med rätt att sätta vårt dödkött i arbete. Men det var ingen risk för att någon skulle komma på den tanken. Eva var mer än en lagbas. Hon var vår moder och kyrkogårdsgudinna och det skulle aldrig falla Jörgen in att hans klassanalyser på något vis rörde henne. Ungefär som när den rakade nassebruden Angelika i lag 8c bad alla invandrare dra åt helvete samtidigt som hon låg med huvudet i iraniern Khashyars overallsklädda skrev, tryggt omsluten av hennes absoluta favoritsvartskalle på jorden.

Helena lade huvudet lite på sned och såg brydd ut. Hon trulade med munnen under den kraftiga näskammen och gick lite försynt till försvar för sin senaste perspektivanalys. Visst var väl Lundgrens grav byggd efter de klassiska gyllene måtten?

Solen brände obarmhärtigt på i Holgers nacke och svettdropparna banade sin väg nerför hans panna och ignorerade fullständigt ögonbrynens försök att hindra dem från att nå ögonen. Hans krattande blev ilsknare och ilsknare och turkduvorna skrek åt honom att han var en idOOOT, en idOOOT och när hans grepp blev så krampaktigt att krattan gjorde mer skada än nytta på familjegravarnas sandbäddar gav han upp och marscherade fram mot resten av sitt arbetslag med bestämda steg. Vi tittade oroligt på Helena och Helena tittade oroligt på Holger. Vad var han nu ute efter? Inte ville tänkte han väl klaga på att vi inte gjorde honom sällskap. Det hade han aldrig gjort förut. Och inte ville han väl ta lunch redan? Klockan var ju inte mer än halv tio på förmiddagen.

Holger ställde sig bredbent ett par meter ifrån oss, satte krattan i marken och lutade händerna över skaftet. Han tuggade frenetiskt på pipan och han bligade mot oss med sina små klara runda gammelmansögon. Så stod vi tysta ett par sekunder och tittade på varandra medan spänningen stegrade sig och Holger tog orda. – Det är ingen ide att jag säger det, sade han. – Jo, vad då, sade Helena lite inkännande och förstående, lättad över att inte ha blivit utskälld av sin underordnade. – Ni kommer aldrig att tro mig, fortsatte Holger. – Jodå, sade vi andra, glad att ha fått med också honom i morgonfilosoferandet. Var det en gammal sjömanshistoria som var på väg nu, eller någon anekdot om nån gammal änkekärring som stulit kransar på granngraven bara för att lägga på sin makes. Den sortens historier brukade lagäldsten Holger förgylla våra lunchraster med sommartid. – Nej, det är ingen idé att jag säger det, för ni kommer ändå aldrig att tro mig. – Jodå Holger, kom igen nu, sade vi alla i kör och peppade honom att ta tänderna från tungan.

Holger väntade slugt in oss och vi trugade på honom tills han fått oss dit han ville. Hans vardagsröst var tunn och nasal, men mitt i detta försynta pip drämde han nu till med sina lungors fulla kraft och ut kom en basröst minst ett par oktaver under det vanliga. – Jo det jag tänkte säga var att DET HÄR ÄR INTE EN DISKUSSIONSKLUBB I ABF UTAN EN ARBETSPLATS.

Så sträckte han på sig och tittade på oss en stund med uppriktig blick, varpå han sjönk i hop lite grand igen och med sin vanliga röst fortsatte. – Men jag vet att ni aldrig kommer att tro mig.

Till och med turkduvorna hade tystnat av Holgers dånande bas. Vi såg på Helena och alla visste nu att den verkliga lagbasen hade talat och att det var lika bra att vi alla satte igång och arbetade en stund innan lunch. Helena gjorde sitt bästa för att se sträng ut och schasade iväg oss, som en ankmamma som inte visste riktigt om hon skulle bita efter ungarna eller lägga vingarna om dem.

Turkduvorna satt tysta och bedövade en stund och undrade över varför det åskade när himlen var klar och blå. När chocken släppte och de kom till sans igen blev de stressade över att ha tappat tid för den dagliga kvoten av kokoande. De höjde tempot och gjorde sitt bäste för att komma ikapp sitt eget ackord som gud vet vem hade satt upp för dem.

-Idooteridooteridoooeteridooter, mässade de otåligt och outtröttligt över våra tunga huvuden.

I tystnad fortsatte arbetet ända till lunch utan att någon ens gjorde ett avbrott för att sitta ner och vila på en gravkant. En och en halv timmes oavbrutet arbete. Rekord för lag 2a på Västra Kyrkogården i Göteborg den sommaren.

På lunchen berättade Holger om hur det gick till den där gången då han sket ner sig i Malaga. Men det är en helt annan historia