Det är inte möjligt.
Jag har flugit så lågt att jag inte märkt det.
Tunneln är slut.
Men jag möts inte av en ljus grönskande värld, eller något ditåt. Jag möts av en perrong. Och tåget står redan där.
Jag ser bakåt på Dom, men utan att jag vet ordet av är jag inne på tåget och den stänger sina dörrar.
Var det där så klokt gjort? Hamnar jag hos ‘de utanför’ nu?
Jag gillar att åka tåg, det känns som att man är på väg någonvart. Men det här var inte som att åka tåg.

Det är så tomt, så tyst. Klackret av tågvagnarna när vi går fram över spåret.
Det är inte som det ska. Där liger ett lik, och där ett till. Förruttnade, hängandes på sätena, flugorna, det andra ljud som hörs, som cirklar omkring dem.
Säkert krälar det likmaskar kring kropparna (om man kan kalla dem det fortfarande), jag vill inte se efter.
Allt känns avtrubbat.
Utanför fönstret… bara grått… Det går inte att urskilja något landskap eller liknanade. Bara grått sörj.

Så avtrubbat, så bedövande, så hemskt stillastående, trots att tåget rör på sig hela tiden.
Jag behöver dock äntligen inte flyga ständigt, behöver inte fly från Dem, behöver inte hålla mig ifrån taggtråden, behöver bara… ingenting.
Det är knappt att jag kan avgöra om det här var en förbättring eller tvärt om.