Den lilla skogssjöns yta låg blank och stilla som en spegel. Det var mörkt ute, och fullmånen lyste bistert ner mot sin tvilling på vattenytan. Det var helt tyst, som om hela skogen höll andan inför vad som skulle hända härnäst. Djuren satt tysta i sina hålor eller bon, och inte den svagaste vindpust gick att uppfatta mot huden, trots de få minusgraderna.
Det prasslade i det frostbeklädda gräset, som om en tung känga trampade fram. Det var nästan helt kolsvart ute, men genom träden kunde man ändå skymta en mörk kontur, mörkare än januarinatten, av en människa. Det var en man, klädd i just en tung känga och en grov slängkappa som fladdrade efter honom där han jäktade fram. Han hade bara en känga, för han hade bara en fot. Den andra var ersatt av ett grovt tillyxat träben.
Han stannade vid sjön och stod helt stilla som om han väntade på ett tecken. Länge stod han, utan att röra en muskel, utan att röra en min. Minuterna gick utan att han rörde sig en millimeter. Så plötsligt hörde han det han väntat på. Ett rytande, gällt och genomträngande lät höras i den lilla mörka skogen.
De djur som vågat sig fram gav till förskräckta pipande läten och skyndade ner till tryggheten i sina hålor. Men människan vid sjön lät sig inte förskräckas det minsta. Han log bara och lutade sig ner mot vattnet, kupade händerna och svalde en munfull. Det var iskallt, men sjön hade ännu inte frusit till. Det mesta av vattnet svalde han, men några få droppar letade sig nerför hakan. De föll ner på den tjocka bomullsskjortan han bar och sögs in i det mjuka tyget.
Snart kunde man höra vrålet igen, högre den här gången, som om den vrålande varelsen kom närmre. Mannen vid sjön log belåtet, och leendet blev ännu bredare när man kunde höra ljudet av enorma flaxande vingar. Uppe på himlen kunde skarpa ögon urskilja något som liknade en väldigt stor fågel.
Människan plockade fram något ur skinnväskan som han bar på ryggen. Det var ett par grovt vadderade byxor. Han drog dem på sig och flyttade sig sedan ett par steg bakåt för att lämna plats.
Varelsen, som hade stannat till uppe på himlen, vände plötsligt nosen neråt i en störtdykning. Det såg ut som om den skulle krascha, men i sista ögonblicket rätade den på sig och fällde ut vingarna för att bromsa upp. Den landade mjukt på sjön, som genast frös till is ända ner till botten.
”Du tog lång tid på dig idag, Garlza”, sa mannen roat och betraktade vad han hade framför sig.
Det var en drake. Hon var lika stor som en småvuxen elefant, men ändå lika smidig som en katt. De svarta ogenomträngliga fjällen som täckte hennes kropp gnistrade i månskenet, och taggarna som gick från huvudet och ända ut till svanstoppen såg nästan ut som svarta kristaller. De isblå ögonen gav mannen en genomborrande blick.
Han förstod vad hon ville ha sagt, även om hon inte sa det rakt ut. Istället för att prata med munnen talade hon med ögonen, ett språk som det tagit lång tid för mannen vid sjön att lära sig, men som var väl värt att kunna. Han låtsades inte om hennes kommentar utan svingade sig istället, med hjälp av den ena läderaktiga vingen, upp på ryggen där han satte sig på plats vid slutet av halsen där det fanns ett extra stort mellanrum mellan taggarna. De vadderade byxorna hindrade de hårda fjällen från att skava hål på huden.
Draken, Garlza, vände på huvudet så att mannen som satt på hennes rygg inte kunde undgå att se ögonen.
“Vi har en lång väg framför oss”, talade hon om för honom.
”Ingen fara, min vän”, blev svaret. ”Vi har färdats längre än vägen som ligger framför oss. Och att färdas i månsken är som balsam för själen.”
Garlza gav ifrån sig ett spinnande läte innan hon ställde sig upp på bakbenen, spände de kraftiga musklerna och sköt ifrån. Ryttaren tog ett stadigt tag i taggen framför sig och gav ifrån sig ett tjut av lucka när de steg högre och högre. Garlza stämde in i vrålet och tillsammans gav de sig in i den mörka natten.