Det såg ut som en helt vanlig parkbänk, där den stod på den lilla asfalterade plätten mitt i den stora parken i utkanten av huvudstaden. Den hade från början varit mörkt grön, men stora flagor av färgen hade lossnat så att den mjuk mossgröna färgen knappt längre syntes. De tjocka metallbenen som den stöddes upp på var svarta, men man kunde inte ta på dem utan att handen färgades rödbrun av rost.
Ryggstödet var ganska högt, och längst upp gick det som i en båge inåt, nästan som en väldigt obekväm kudde. Hela ryggstödet var överklottrat med saker som folk skrivit eller ristat in med antingen en penna eller något vasst föremål. Där stod saker som ”N. T + J. U”, eller ”BOJKOTTA NORSKA RÄKOR!”
Sätet var inte lika nedklottrat, men så slitet att man bara kunde se flisor av grön färg här och var. Den övriga delen var nu silvergrått trä, som lätt gav ifrån sig flisor i fingret om man inte var försiktig.
På Parkbänken hade alla sorters människor suttit;
Mammor som var ute på morgonpromenad med sina små nyfödda i barnvagnar som träffat på någon väninna och satt sig ner för att prata tills den lilla vaknade och började skrika.
Äldre människor som varit ute på sin söndagspromenad och bestämt sig för att ta en liten rast.
Ungdomar som brukade samlas i parken på kvällen satt ofta på Parkbänken och skröt och drog rövarhistorier.
Ibland satt eller låg där alkoholister som var mer eller mindre berusade. De flesta av områdets alkoholister hade faktiskt begagnat just den här Parkbänken.
Som sagt så hade den burit alla sorters folk; unga som gamla, poppare som hårdrockare, alkoholister som elitidrottare. Den hade sett allt som gick att se när det gällde människor. Den kunde se allt som fanns i alla människor. Det gick inte att dölja något från Parkbänken. Inga hemligheter, inga känslor. Men vad parkbänken än såg eller hörde, behöll den det för sig själv. Det var inte för att den inte hade någon mun, vilken gjorde det omöjligt för den att tala. Just denna parkbänk hade bara stått där en väldigt lång tid, och lärt sig att behålla sådant för sig själv, att förlåta människor för vad de än gjort.
Det var inte svårt att veta vad det var som var så speciellt med just den här gamla slitna bänken. Den hade, som alla andra i bänkar parken, byggts på en fabrik, flyttats med en lastbil och skruvats fast i asfalten. Den stod faktiskt näst längst till vänster i en rad på fyra likadant byggda bänkar, men endå var det just den här som var så speciell. Ingen annan av dem var så sliten, så använd, så älskad som den här. Alla andra bänkar i raden hade flera gånger blivit utbytta, men det var aldrig någon som hade haft en tanke på att byta ut Parkbänken.
Den skulle stå kvar där för all tid.