Den svenske filmregissören Roy Andersson har på senare dagar mottagit stort beröm, och gjort sig själv ett känt namn inom svensk filmkonst. Hans originalitet ligger i en sorts blandning mellan humoristisk samhällskritik och absurdistisk fatalism inför existentiell ångest, och detta varvas nätt och jämnt om med kärlek och bedrägeri. I hans 70-talsfilm “En kärlekshistoria” ser vi de tidiga spåren från hans konstnärskap som regissör och manusförfattare.

“En kärlekshistoria” är en film om en ung pojke vid namn Pär, som kommer från landet, där hans familj lever ett tryggt och isolerat liv från stadssamhällets stress och vånda. Likt andra jämnåriga under denna tid, finner han lycka och gemenskap genom mopeder och cigaretter. En dag träffar han en ung flicka, Annika, och de blir snart djupt förälskade i varandra. Annika bor inne i staden, tillsammans med sin far John och sin mor Elsa. Familjen är fattig då Johns affärsrörelse inte går speciellt bra, vilket successivt sänker hans självförtroende tills det att han tappar greppet om sin omvärld. Bråk och konflikter i hemmet gör att Annika ännu mer söker sig till sin nyfunne pojkvän. Samtidigt lider Annikas moster Eva av skuldkänslor och isolering då hon känner att hon saknar den kärlek som en familj annars hade kunnat erbjuda henne.

I takt med att filmens handling utvecklas, får vi följa en rad olika karaktärer vars gemensamma nämnare är just den påträngande ensamheten och på vilka sätt denna behandlas. John känner hur han inte räcker till som försörjare av familjen, och därför mer och mer distanserar sig från sina anhöriga. Ju mer hans kylskåpsföretag misslyckas med affärerna, desto mer fokuserar han blint på sin egen självhävdelse.

Pärs farfar sitter på ett ålderdomshem och verkar utvänta sin sista dag i livet. Som gammal människa skyr han samhället och känner att han inte längre passar in, utan i stället har blivit en ensam främling som ingen vill ta hand om eller kännas vid: “Dagens tillvaro är inte konstruerad för mig. Den är inte konstruerad för ensammen.” “Gunnar, vänta du tills vi får en socialdemokratisk regering. Då ska du se att det blir andra tider”, hörs en gammal man skrocka bakom hans rygg. Det blir inte särskilt svårt att dra paralleller till senare filmer från samma regissör, där socialdemokratin anklagas för att ha svikit sina egna ideal och öppnat upp Sverige för marknadsstyrd ekonomi och mänsklig misstro. Individens upplevelse av att vara orättvist behandlad blir därmed ett genomgående tema i denna komiska, men likväl dramatiska film.

Fastän titeln verkar vilja peka på en sedvanlig klyscha om naiv tonårskärlek och brustna drömmar, har Roy Andersson valt att spela oss tittare ett spratt. Medan en stor del av filmen behandlar Pärs och Annikas möte med varandra, och de konflikter som uppstår mellan dem och de olika ungdomarna, vävs det efter hand in fler och fler suggestioner med hänvisning till mer eller mindre tydlig samhällskritik. Annikas familj blir representativ för den borgerliga medelklassen i det svenska 70-talssamhället, och som likt andra människor i städerna ständigt är på jakt efter nya rikedomar bakom varje gathörn och husknut. Pärs familj, å andra sidan, poserar med den lantliga och konservativa hållningen, där man tar varje dag som den kommer och hellre spikar upp svängdörrar och lagar bilar, än att ägna sig åt storstadsliv och affärsverksamhet.

Andersson har strategiskt valt ut ett flertal platser där han låter dessa motpoler interagera och på så sätt få utlopp för sin ångest och sina inre mentala gliringar. Dramatiken blir under dessa stunder ett faktum, men de komiska inslagen återfinns på flera ställen – om än i en förvånansvärt liten mängd – och hjälper till att ytterligare fånga potentialen i de vardagliga kollisionerna mellan individ och omgivning. Det som kännetecknar de minnesvärda stunderna i denna film, är de tillstånd då komiken övergår till att bli rent absurd och otänkbart självförlöjligande. Som tittare vet man inte om man ska börja skratta eller gråta, men, som Andersson verkar ha haft i åtanke, gör man antagligen bådadera.

Problemet med att få en ytlig familjefilm som denna att bibehålla en djupare metahandling, samtidigt som den ska hålla sig inom ramarna för ett centralt motiv, är just den strukturella basen varpå filmen bygger. Inte nog med att manuset inleder med en rörig tematik, som kanske inte blir riktigt uppenbar förrän långt senare i handlingen, utan förloppen i sig skiftar stundvis mellan inkonsekvent utvalt material, som snarare hjälper till att öka intensiteten på tankeströmmarna från regissören, och vardagsscener, som genom sin brist på rationalitet och konkretisering, ibland upplevs som aningen malplacerade. Med frystejp lyckas Andersson hålla samman sina idéer, och med en viss konstnärlig finkänslighet i att utmana och parodiera sin egen framställning, blir “En kärlekshistoria” en förbipasserande revy om den ökade inre oroligheten i det svenska samhället, och om hur den enskilda individen därför tvingas göra upp med sin egen avskilda ensamhet, som blir resultatet av en sådan utveckling utan mål och avsaknad på mänsklighet.