Hon vaknar till av ett högt kras, hon ligger kvar blixt stilla och kisar nyvaket runt i rummet under filten där hon ligger. Elizabeths första tanke var att någon brutit sig in i huset, men när hon tittar ner mot mattan ser hon glassplitter från ett vinglas som hon säkert råkat vält ner i sömnen. Hon tittar mot det stora fönstret som täcker hela väggen och ser att det är mörkt ute, det är bara månens sken som speglar sig i poolvattnet och lyser in på henne. Himmelen är stjärnklar och det är kallt ute. Det är den 18 november och snart 5 år sedan hon träffade honom för första gången. Det känns ändå som om det var igår han höll henne tätt. Dagen efter nyår skulle det vara ett år sedan han lämnade henne, ensam i kylan och i en värld fyll av snö. Hon gnuggade sig sömnigt och försiktigt i ögonen. Hon satte sig upp och började försiktigt plocka upp skärvorna ifrån vinglaset, hon fick dammsuga upp splittret imorgon. När hon var klar med det tittade hon upp och upptäckte att tv: n fortfarande stod igång, hon hade somnat framför tv: n i den stora vita soffan som man bara sjönk ner i än en gång. Hon reste sig försiktigt upp så hon inte trampade i splittret och gick fram till det stora fönstret. Plötsligt är det ljust där ute och det är varmt, hon ser sig själv ligga på en luftmadrass i poolen, utan förvarning välts luftmadrassen och hon är i hans famn, han närmar sig henne försiktigt, nära att kyssa henne, när hon blundar där hon står och drar igen gardinerna. Hon vill inte se mer, det gör henne inget bra tänker hon. Hon tar filten stänger av tv: n och vänder om för att gå upp till sovrummet på andra våningen, på väg upp från trapporna upptäcker hon hur svag hon är i kroppen, det gör ont i henne. Det måste vara att hon är trött, han kan inte orsaka det i henne, eller? Hon kastar in filten i sovrummet och går mot toaletten, ett ljus vitt och baby rosa rum med bubbelbad. Hon ser sig själv i den väggtäckande spegeln, och det tittar tillbaka ett sött ansikte med melerade ögon med sminket ut smetat runt ögonen, de som brukar vara så väl sminkade. Det midjelånga mörkbruna guldiga lockiga håret med ljusa slingor i är tillrufsat men ser ändå livlös ut. Hon har bara på sig sina gråa mjukis byxor och ett vitt linne, kroppsformerna är där inget fel på, hon är knappt 1,60 lång. Hon tittar närmare och ler lite försiktigt med höger mungipa, och man kan skymta en smilgrop, hon slutar plötsligt le. Den smilgropen var hans favorit sak med hennes leende, fast han alltid betonade att hela hon var underbar, hur kunde allt påminna om just honom? Hon vände sig mot handfatet och tvättade av sig sminket, borstade tänderna och gick in och bytte om till en stor t-shirt, la sig i sängen. Och som många andra nätter får hon en sådan extrem ångest av att ligga i just den sängen. På sin sida, för att stänga ögonen snabbt och naivt tro att han ligger bredvid när hon öppnar ögonen så långsamt hon bara kan. Hon kan inte sova, någonting kryper i henne, en saknad, en längtan? Längtan efter honom? Hon försökte hitta ett skönt sätt att ligga på, men hon hittade inget. Hon tittar på klockan, 04.00, hon skulle bli dum av att ligga vaken allt för länge. Hon har försökt sova i två timmar nu. Kändes som att rummet bara blev mindre och huvudet fylldes med mer tankar än hon hade kapacitet att klara av. Hela tiden tittar hon på sin mobil och bara väntar på att hans bild och hans namn ska börja blinka på skärmen. Men hon vet hur dumt det låter, varför skulle han ringa, efter ett år? Sakta kände hon hur sömnen tog över och hon blundade och somnade snabbare än hon hoppats på när klockan slog 05.30.

Ungefär en månad senare, 25 december sitter hon på tåget hem ifrån Göteborg där hon firat julen tillsammans med sin bästa vän, Angel. Namnet passar henne på alla sätt och vis. Hon är en ganska ljus tjej med blont långt vågigt hår, klar blåa ögon och ett leende som skulle kunna få vem som helst på fall. Inte nog med det, hon var rolig och omtänksam. Hur man än mådde så kunde hon få en att le och tänka på annat. Det var så Elizabeth hade hamnat hos Angel till julen. Dem hade känt varande sen alltid och det fanns inga tvivel om att de skulle hålla ihop livet ut. Elizabeth hade åkt dit så fort hon fick ledigt från jobbet i början av december, och sen dess hade de suttit och pratat om allt. Det hade mest blivit om honom. Hur hon saknade honom och hur hon mådde efter att allt inträffade för ett år sen. Han hade bara lämnat henne utan förklaring, kanske tröttnat han hade bara gått, stängt dörren, låst och sen var han borta. Hon hade inte ens funderingar på att byta lås fast han hade en nyckel, han kunde ju komma tillbaka betonade hon varje gång någon tog det på tal. Men varför försvann han, var hon för krävande? Eller svalnade känslorna för henne eller blev han osäker när han insåg att det kanske skulle vara livet ut? Det var alla de frågorna och tusentals till som far omkring i huvudet på henne dagarna i ända. De hade firat jul tillsammans men nu var hon på väg hem till sitt hus i västra hamnen i Malmö och skulle vara hemma under nyår, ensam. Hon behövde tid att tänka och just nu mådde hon inte alls bra. Det var ca två timmar kvar på tågresan och hon lutade sig tillbaka och somnade.

Några dagar senare, 29 december så mådde hon verkligen inte bra. Hon låg för det mesta i sängen och gjorde i princip inget mer än tittade på alla videoband de spelat in. Från semestrar, högtider med släkt och vänner eller ensamma, rent vardagliga saker, eller när de bara larvat omkring. Hon kunde inte få nog av honom, hans svarta lockiga ganska långa hår som hon kunde ligga och leka med för alltid, de där bruna glittrande ögonen som hon drunknade i så fort han såg på henne. Och hans leende gjorde bara allt bättre, och när han skrattade sitt skratt som verkligen kom ändra från magen. Hon kunde inte annat än tänka om och om igen på honom och allt de gjort. Plötsligt satte hon i ett band från nyåret innan han lämnade henne. Det måste ha varit de året då Angel var på besök med sin kille, Marcus. Marcus måste ha filmat, för Elizabeth stod och kramade Angel och hennes älskade stod en bit bakom och pratade med Marcus, precis innan klockslaget och när klockan slog tolv vände hon sig om och kysste honom. Hon kom ihåg hans kyssar, hur de fått henne att rysa i hela kroppen av värme som fyllde henne även om det var minus grader ute. Hon stängde av bandet precis när de skulle skrika ”Gott Nytt År”, hon skulle inte klara att se mer. Tårarna forsade ner för kinderna och hon la sig ner och somnade snabbt, med videoband över hela sängen.

När hon vaknade senare nästa dag, vid 14.00 började isolerandet från omvärlden. Hon lyssnade på alla låtar som de hade gjort något tillsammans till eller hon kopplade till honom. Hon kunde inte göra något annat. Hon öppnade inte om det ringde på dörren, svarade inte när det ringde på hemtelefonen. Ingenting spelade någon roll.
När klockan närmade sig 00.00 och nyårs ropen skulle höras runt om i stan, förstod hon att hon skulle inleda året på nytt med att sakna honom. Vid halv tolv satt hon och tittade på film, och tiden gick. Plötsligt ringde telefonen. Hon svarade inte tänkte bara att det säker var någon som bara ville önska henne gott nytt år. En stund, bara en liten stund innan tolv hörde hon någon knacka på dörren. Hon tittade på klockan – 23:57. Säkert bara någon som skulle säga gott nytt år igen. Men hon reste sig ifrån soffan och torkade bort tårarna hon fällt och tittade sig i spegeln. Hon hade rödsprängda ögon av alla tårar och sminket hade runnit ut, men hon gick bort och öppnade och skulle nyss fråga ”vad vill du”? När hon plötsligt befann sig i en famn hon kände till så väl. Och precis när klockan slog 00.00 sa han ”Gott nytt år och förlåt för allt idiotiskt jag gjort, att jag någonsin lämnade dig, jag saknar dig, har saknat dig till döds, gråtit så mina tårar är slut. Baby förlåt, jag älskar dig”. Och så kysste han henne.