Takfönstret.

Ligger i min säng och lyssnar på de torra löven som åker kana nerför takpannorna utanför mitt takfönster. Undrar om jag någonsin kommer att få ett eget rum, ett med en dörr som går att stänga. Ett eget rum där jag kan få vara ifred från alla. Ett rum som jag kan måla och göra fint, t.ex. måla taket som en himmel med stjärnor och så. Och om jag fick pengar skulle jag köpa en sån där tjock luddig matta som fötterna försvinner i när man går barfota.
Så här kan jag ligga och fantisera i timmar, och till slut förvandlas hallen jag bor i till mitt drömrum. Men verkligheten är ibland plågsamt påträngande. I rummet bredvid bor Jalle som är min styvbror, sjutton år och det äckligaste som finns. För att komma till sitt rum måste han gå genom hallen där jag bor, och jag vet faktiskt inte vad det är för fel på honom, men varje gång han ska in till sig måste han kasta något på mig eller slå mig?
Men det finns en sak som är bra med hallen och det är takfönstret, om man tar lådan som jag har mina kläder i och ställer den på högkant, når man precis upp för att klättra ut på taket. Och i skorstenen har jag gömt en bogserlina som jag snott från min styvfarsa, fäster jag den i stegen som sotaren använder når den nästan ända ner till marken. Sotaren föresten, är nog min bästa kompis, han är den enda i världen t.ex. som vet om min hemlighet med bogserlinan. Han hittade förstås den när han kom för att sota skorstenen, plötsligt stod han där bara med bogserlinan i handen och kikade in genom fönstret, och jag var livrädd för att han skulle berätta det för styvfarsan. Men istället knackade han försiktigt på mitt fönster och tecknade åt mig att jag skulle öppna. – Tjena, Sa han, – Du brukar också vara här uppe va? – Har väl inte du med och göra eller?
– Nää det e ju klart det har jag inte, men jag har sett dig när jag har varit på taken tvärs över gatan.
– Ja då vet du ju att jag brukar sitta här, va fan frågar du då för, Pucko!
– Sokrates, jag heter Sokrates, inte Pucko. – Sokrates? Det kan man ju inte heta, det e ju inget namn
– Jo det är ett Grekiskt namn.
– Grekiskt? – E du från Grekland? – Nää, jag är född i Stockholm, Bagarmossen. – Ha ha, då skulle du blivit bagare, inte sotare. –Men varför har du ett Grekiskt namn om du är svensk?
– Det tänker jag berätta en annan gång, förresten vad heter du själv?
– Säger jag inte, inte till dej i alla fall.
– Nähä, du gör väl som du vill med det antar jag, han kastade en hastig blick på sin klocka
– Hörru jag måste kila, ta nu det försiktigt här uppe så du inte går och drattar ner.
– Vi ses nästa gång.
Så fort han var utom synhåll slet jag fram lådan och klättrade ut på taket, kollade i skorstenen om han hade snott med sig bogserlinan. Det hade han inte, han hade däremot skruvat dit en riktig krok för att fästa linan i och under kroken fanns det en lapp där han hade skrivit ” Ibland måste man ha en väg ut och då måste den hålla för allt. Hälsn. Sokrates ” När jag la mig den kvällen kändes det riktigt gott för en gångs skull trots allt skit omkring mig.

Tre veckor senare rasade hela skiten ihop. Soc kärringen kom till skolan för att snacka med mig. Rektorn själv kom till mattelektionen för att hämta mig, och på väg till expeditionen lyckades han slita med sig kuratorn också. Fullt pådrag alltså. Inne hos rektorn satt soc kärringen med två snutar och hon sa åt mig att jag skulle sätta mig ner.

– I helvete ja ska, berätta istället varför ni har släpat hit mig, annars drar jag på stört.
– Okey, jag ska gå rakt på sak, I morse blev din mamma omhändertagen av polisen, misstänkt för att med kniv misshandlat din styvfar Börje svårt och han ligger på lasarettet med livshotande skador. Äntligen fick den jäveln vad han tiggt om, tänkte jag men det sa jag förstås inte, utan
– Jaha och vad har jag med det och göra? Och varför e snuten här?
– Kärringen tittade på mig med sina fiskögon
–Det har tagits ett akut beslut att du tillsvidare ska placeras i ett familjehem enligt paragraf tolv och polismännen här är här för att föra dig dit.
–Men morsan då! Skrek jag, hur fan ska det gå för henne då? Jag måste få träffa henne fattar ni väl.
–Nja du måste nog vänta lite med det lilla gumman, din mamma är misstänkt för ett allvarligt brott och får inte ta emot några besök, försök att förstå det.

Familjehemmet som kärringen talade om låg ute i Ärla , i skogen! Gud jag kommer att dö här ute, sakta men säkert, jag lovar. Det fanns nio andra där, mest småungar och det stank koskit över hela stället. Jag hälsades välkommen av en jättefet kärring som hette Solveig, hon visade mig mitt till rum och under tiden tjatade hon oavbrutet om alla regler som fanns på gården, tider som ska passas, vem som sköter disk och annat skit.
Två dagar senare hade jag fått nog och stack, smög försiktigt ut på natten och gick hur länge som helst innan jag hittade en busshållsplats. Första bussen gick inte förrän klockan sex så jag kröp ihop på bänken, blundade och försökte tänka på absolut ingenting. Vaknade av att jag frös och hade ont i hela kroppen, hungrig var jag också. Sträckte på benen, gjorde mig så lång jag bara kunde.
–Aj, vad fan gör du? Jag kastar mig upp från bänken, på marken sitter det en kille i min egen ålder och stirrar ilsket på mig.
– Ff…örlåt, det var inte meningen fick jag fram, – märkte inte att du satt där, jag sov ju. Gud vad jag skämdes, pinsamt värre. – Ska du med också med bussen? Frågade jag, min hjärna måste gått fullständigt i baklås, otroligt intelligent fråga, – Ja, om jag kommer levande från det här, sa han flinande och tittade upp mot mig. Jag sneglade hastigt mot hans håll, klart att han var hur söt som helst också. Bussen kom, jag flydde in, högröd i ansiktet och försökte gömma mig längst bak i hörnet.
– Är det ok om jag sätter mig här? Eller vill du sitta för dig själv?
Jag tittar upp och där står han, fortfarande flinande
– Spelar ingen roll sa jag och ryckte på axlarna. ( Spelar ingen roll? Gud jag ville inget hellre ) Vi satt och småpratade om lite av varje på väg in, eller rättare sagt, mest han, jag satt bara och höll med samtidigt som jag råstirrade på skruvarna på sätet framför. Jag hatar mig själv! Varför är jag alltid så jävla mesig? Vi sa hej då till varandra på torget och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till. Kom på mig själv att jag hade inte tänkt på det där med morsan alls under de senaste timmarna, men nu kom tankarna ifatt mig. Vad fan ska jag ta vägen nu då? Hem kunde jag inte åka, Jalle skulle tjalla direkt på mig, att jävlas med mig är ju hans stora uppgift här i livet. Hängde en stund utanför plugget, men stack när gympaläraren upptäckte mig. Hungrig och ledsen drog jag till biblioteket, där var det i alla fall varmt och satt man med en bok och låtsades läsa fick man vara ifred.

– Hej hur är det? Jag tittade upp från boken, först kände jag inte igen mannen som pratade med mig, – Känner du inte igen mig? Frågade han, -Nää , jo vänta det är du som sota hemma va? –Stämmer alldeles det, hörru vill du ta en fika med mig? Jag lovade ju dig att nästa gång vi skulle ses berätta för dig varför min morsa döpte mig till Sokrates. Kaffe och macka lät som himmelriket. Sokrates berättade en lång historia för mig om sig och hans skruvade morsa, också om hur mobbad han varit i skolan på grund av sitt märkliga namn. Det kändes helsjukt att sitta och lyssna på en vuxen som till och med var äldre än morsan, samtidigt som jag kände att vi liksom var på samma våglängd.
–Jag heter Melkorka, flög det plötsligt ur mig, men jag kallas bara för Mel, du vet samma som hon i Spice Girls. Sokrates log med hela ansiktet och jag blev rasande. – Fy fan! Ja visste det, du är precis som alla de andra, kom igen bara sätt igång då, säg det ” mel KORKAD den puckade ” eller hur? – men ja kan ju bara påminna dig att du har faktiskt inte så häftigt namn själv ”SoKRATTES” jävla kratta. Nu skrattade Sokrates högt och jag kunde inte låta bli själv att börja le, fastän jag var så arg att jag ville spricka och tillslut tjöt vi av skratt bägge två.
När vi hämtat oss från vårt hysteriska skrattanfall kom jag på att jag faktiskt var arg och frågade varför han hade så roligt åt mitt namn?
–Jag har inte roligt åt ditt namn, – Vad flinar du då för?
–Ok så här är det, precis innan jag träffade dig där nere hade jag suttit och läst om Melkorka, en Irländsk prinsessa som isländska vikingar rövade bort utan vetskap om att hon tillhörde kungasläktet, och det misstaget ledde till en massa bekymmer för vikingarna, Och Melkorka själv gjorde livet riktigt besvärligt för dem, hon var en stark och målinriktad ung kvinna som man inte satte sig på utan vidare. – Och sen sitter du här och berättar för mig att du heter Melkorka, då kan man inget annat än att le eller hur?
– Nää det e ju lite sjukt, det måste jag hålla med om.
–Hur går det annars för dej?
Jag bestämde mig för att inte berätta for Sokrates om morsan, inte än i alla fall. – Bra tror jag, men jag bor inte kvar hos morsan längre.
– Å fan, bor du hos farsan nu då?
– Nä jag bor hos några andra ute i Ärla, också har jag kille nu.
–Schysst, hur träffades ni då? – - Vet inte, han bara var där liksom.
När vi sen stod utanför biblioteket tog jag mod till mig och frågade Sokrates om han hade lust att berätta mer för mig om Prinsessan Melkorka någon gång. Han berättade då att varje tisdag eftermiddag brukar han vara på biblioteket och om jag hade möjlighet att komma så skulle han mer än gärna berätta. Vi sa hej då till varandra och på vägen därifrån bestämde jag mig för att åka tillbaka till Ärla, bättre än att sova ute i alla fall tänkte jag och log lite grann……
På morgonen fick jag en hel roman om regler, hur tacksam jag borde vara, hur dum och hur misslyckad jag är kastad i ansiktet av Solveig. – Hur fan vet du hur jag är efter bara två dagar va? Du kan inte ha alla indianer i kanoten jävla fetto! Jag hann se hur kärringens feta haka börja skaka sedan small det! Med all sin kraft vevade hon till mig och jag rasade in bland disken, kärringen tryckte mitt sönderslagna ansikte mot diskbänken och väste – Ditt lilla jävla luder, du ska veta att här är det jag som bestämmer och jag ska se till att du aldrig kommer härifrån. Jag får betalt för att jag ”förvarar” dig och de andra kräken här, riktigt bra betalt ska du veta… här slutade jag lyssna, fick tag i äggkastrullen och öste den med all kraft över kärringen, vred mig loss och sprang, snodde med mig en plånbok på vägen, råkade trampa på katten halvblind som jag var av allt blod. Jag sprang och sprang, vet inte hur länge men jag sprang tills jag helt slut bara föll någonstans mitt ute i skogen och där, precis där kom gråten tillsammans med förtvivlan, hopplösheten och rädslan…
2
Sokrates tittar på Suzanne och känner hur avskyn bara finns där, avskyn för hennes ord, avskyn för hennes sätt att diskutera, avskyn för hennes avslutande ord efter grälet igår, gräl är inget passande ord, snarare monolog. Suzanne fullständigt förintade mig, vräkte ur sig ord som jag inte kunde förmå mig att ta in, kallade mig för ett perverst, underutvecklat gubbsjukt svin. Att jag borde tacka någon, den någon som sett till att jag var steril så jag inte lyckats bli förälder, att bara känslan av ha kysst mig får henne att vilja kräkas… och jag grät hejdlöst, hejdlöst och hulkande som jag grät när jag var liten, det gjorde mig så illa att höra den jag älskat så innerligt tala så förnedrande till mig.
Allt började en tisdag utanför biblioteket med en kall liten hand i min. En tisdag som de flesta tisdagar den senaste tiden, slutade tidigt för få så lång tid som möjligt på mitt älskade bibliotek, struntade i att byta kläder, ville bara iväg så fort det bara gick. Regnet fullständigt förblindade mig när jag sneddade Järntorget, rundade hörnet vid Mai´s Thai Corner och småsprang den sista biten uppför trapporna. Det det är då jag ser henne, hon sitter uppkrupen på kanten vid fontänen. Blodig och fullständigt skräckslagen, genomvåt och smutsig sitter hon där. Vad som händer inom mig kan jag inte ens sätta ord på, tar de sista stegen i ett kliv, vräker ursinnigt undan allt och alla på vägen mot henne…
Älskade vännen min! Vad har de gjort med dig? Hon lyfter sakta på huvudet när hon hör min röst, försöker röra sina söndertrasade läppar för att säga något men skakar så av köld att hon får inte fram ett ord. Jag tar av mig min rock och sveper den om hennes skakande kropp och lyfter henne i min famn, har bara en tanke , att så fort det bara går få bort henne därifrån. – Släpp ner mig jävla pucko! Det är bara käften som e kass inte mina ben viskar hon – Fan du e inte riktigt klok, tänk om någon skulle se mig bli buren som en jävla spädis va… Hon vred sig ur min famn, tittade på mig och hennes hand sökte min. –Du! berätta för mig om Melkorka, bara berätta snälla du….

Melkorka handlar om en liten allvarlig tjej som livet redan farit hårt fram med. Hennes syn och värderingar på vuxenvärlden är oroande cynisk för en tjej som nyss har fyllt tretton. Hennes bild av män är väldigt enkel, de är svin och inget annat. När hon möter Sokrates första gången är hon väldigt aggressiv mot honom och håller honom på avstånd. – Det pinsamma mötet med killen vid busshållsplatsen bjuder henne att nosa på kärleken och samma dag möter hon Sokrates igen, som visar sig vara helt ok. Sokrates är en modig och trygg man som tidigt har sett att Melkorka far illa. Han gör egentligen bara det som man som vuxen ska göra, finnas till hands när man behövs, men tyvärr reagerar många vuxna så vansinnigt fel när en vuxen man bryr sig om en vilsen tjej på tretton år. Känsligt ämne, men inte mindre viktigt.