BITCH SLAP

Han ligger där bredvid. Med ryggen vänd mot mig, tungt sovandes. Inga snarkningar, inga minnen av vad som nyss hänt, bara en ljudlös, domnad dvala.
Rummet är mörkt och märkligt. Fullt av otympliga vinklar som kastar olika gråskalor av skugga omkring sig. Som om det var ett misstag från en försupen arkitekt eller en del av ett spökhus från ett sånt där kringkuskande men nu nedlagt tivoli. Hursomhelst ett misstag, ingen kan leva i ett sånt rum. Ingen kan leva med sig själv, vakna utvilad i ett rum som detta.
Jag kan inte ens somna.

Fönstren är små och sitter på de ställen där inget dagsljus kan slippa in. Finns bara där för att ge skuggorna möjlighet att växa. Men det gör inget. Jag ser ändå.
Jag ligger naken och fortfarande svettig bredvid honom och ser hans breda, buckliga rygg. Täckt av mönster och figurer i blått, lila, grönt och rött. Sammanhangslösa varelser och tecken i bleknande färger som han själv slipper se men som min blick ätit upp ett oändligt antal gånger, eller bara tre. Tatueringarna är egentligen mer mina än hans och jag vill slicka dem i mig för att se om de försvinner då. Om de blir syrliga ränder på min tunga istället… Jag önskar att han aldrig ska vakna och samtidigt vill jag inget annat än att ha hans slukande, jävliga blick i min.

Cigaretterna ligger på hans sida om sängen, trots att han inte röker. Jag bestämmer mig för att låta bli. Ska tänka på nåt annat istället, vad som helst utom nuet. Försöker känna efter om jag har ont någonstans men min kropp är för långt borta. Varför är nuet alltid en sån bakslug råttfälla, trots att man alltid driver omkring bland minnen och planer för ett sen som kanske aldrig kommer? Det är illa att vara människa, men ingenting att klaga på.
Flugan som surrar ihärdigt mot det närmaste fönstret ger mikroskopiskt små dunsar ifrån sig som gör mig illamående. Inte ljudet utan flugans målmedvetenhet. Den vet precis vad den vill. Ta sig ut.

Egentligen är det nog vatten jag behöver men jag bestämmer mig för att röka istället. Cigaretterna ligger fortfarande på andra sidan sängen, det ligger något muskulöst och vansinnigt i vägen. Men stilla. Han ligger så stilla. Lite hopkrupen på sin vänstra sida, som ett barn. Män ser så värnlösa och oskyldiga ut när de sover, som förstår de inte bättre än så. Ingenting deras fel.
Jag skulle mycket enkelt kunna sträcka mig mot cigaretterna utan att vidröra, utan att störa honom. Till och med kliva upp och gå runt sängen för säkerhets skull. Istället släpar jag mina vita bröst tungt mot hans rygg och högra arm, känner vårtorna styvna men han vaknar inte. Sover som stupad.
När jag tänder min Marlboro tänker jag att allt är som påhittat. Allt kan mycket väl vara en dröm eller helt enkelt ett påhitt från min sida. Man kan aldrig så noga veta med såna här saker. Kanske är detta som jag tror är verklighet och nu bara en förlängning av att vi aldrig sågs för första gången. Att den jäveln aldrig lyckades, inte ens fick ögonkontakt med mig. Blind blev jag, brände hornhinnan av mig gjorde han och jag måste hata honom för det.
Askan faller på min mage. Ibland glöder den. Men jag rör mig inte, jag är fullständigt kontrollerad, som jag alltid varit i alla sammanhang, kall och kontrollerad. Utom när det gäller honom. Där faller allt. Jag kan bara inte, även när han sover med ryggen vänd mot mig låser han mig fullständigt och oförklarligt. Jag måste hata honom för det.
Men om det nu ska vara så här, om han nu ska ta allt som var jag, så borde jag i alla fall få vila på hans arm, borde åtminstone få vara som en riktig människa, som den kvinna som nyss gett honom allt. Det kan väl inte vara för mycket att begära?
Jag fimpar cigaretten i sängen och sätter mig gränsle över hans höfter. Låser fast hans starka ben i min långa, sega och smäller till honom rakt över ansiktet med all kraft jag äger. Ljudet är skarpt och overkligt. En scen från en amerikansk gangsterfilm jag nån gång sett rullar upp för mitt inre-
”She bitch-slapped him man, that mo’fuckin hoe! You see that nigga?”

Men allt jag ser är hans kolsvarta blick, alldeles för van från alltför tidig ålder att vakna av tunga slag. En instinktiv och ögonblicklig reaktion från djup dvala och hans stora knytnäve som landar mot min käke med ett krasande ljud. Så precist och fruktansvärt hårt.

Han är en boxare och buse och jag bara en gänglig kvinna, inte hans far eller motståndare i ringen.
Blodet så vackert rött droppandes mot hans bröst och lakanet. Klarrött som sprider sig över vitt linne. Jag hostar en gång och två av mina tänder lägger sig mitt i en röd fläck.

Men jag är fri nu. Fri! Fri på riktigt.
Varför ser han så förvånad och förskräckt ut när jag reser mig och går ut därifrån? Det är väl bara att somna om! När han vaknar igen kommer det vara som om jag aldrig ens funnits.

25/5-2002