att försöka stå på egna ben
när allt är trassel i den ömtåliga livsväven.
snaror, snören som inte leder bort och fram utan inåt och korsar varandra och knyter hårda knutar runtomkring i ett oändligt nystan färgat av det återhållna och det sagda i en värld där lugn är kaos och tillslut bara knutarna kan ge en grund att stå på.
jag önskar att jag vore bättre på det där med knutar.