Dom har kommit alldeles för nära.
Så nära att man faktiskt ser hur trasig jag är.
Som att man lyser på mig med en strålkastare, varenda hål, minsta lilla reva, syns i skuggan.
Det är ditt fel, Papperspojke, för att du fick mig att stanna.
Men så säger jag bara för att ingen annan finns att skylla på, och inte är det mitt fel att jag är fast här.
“Jo, det är visst hans fel.” säger en av Dem till en annan. “Han vet det ju inners inne. Korkad är han, helt dum i huvudet, som inte vill inse.”
Så håller det på dagarna i ända.
Mer och mer har jag märkt att Deras åsikter har blivit mina.
Jag är medveten om hur ful och fel jag är, hur tråkig jag är när jag skämtar och vad jobbig jag är när jag klagar.
Jag vet sådant som andra, människor, nekar, och jag vet också att dom ljuger för att lyckas lura mig.
Jag bekymrade mig inte så mycket för det förr, men nu gör jag. Nu ligger det som en skugga över mig hela tiden, även om det inte finns någon skugga att kasta när det inte finns ett ljus som strålar.

Dom kommer närmare och det känns så meningslöst att fortsätta fly, det drar bara ut på lidandet, jag vet ju att Dom har tag på mig förr eller senare, troligtvis förr.
Ändå fortsätter jag kämpa, trots trasigheten och tröttheten, bara några centimeter från taggtrådsmattan, klarar inte att flyga högre än så.
Men jag ger snart upp.

Det jobbigaste av allt är att låtsas som ingenting.