Ännu en dag av lokalt lugn
Skogen ruvar sitt lidande
Staden ruvar tillbaka
och bidar yxans tid att lägga
de susande kronorna på marken
Det säjs att det otillgängligaste
döljer det största värdet
,,,men är det verkligen så?

Kanske är det sant
att ju svårtillgängligare platsen är
ju mindre risk är det
att bli störd av andra människor – men i ensamhetens djungel
är det just möjligheten
att träffa en annan människa
som låter blicken söka
där,,, just då,,,
i skogens dunkel
eller ur den smala gändens mörker
ett annat du, en möjlig famn – ett möte,,,

Hoppet när en längtan
låter dikten födas
kvider längtans födsloskri
låter tårar spegla ensamheta drömmar
andas hoppets hägring – bortom horisonten – det onåbara
bakom nästa berg
runt gatans nästa hörn
eller äntligen när jag kommer “hem” – då, om inte förr,,, så då...

Detta “aldrignu”
detta “alltisedan”

Var finns det nu – som låter liv
det ögonblick förutan tid – som dröm
det längtans mål – som utan annan önskan
än den närvarons heta vilja – som kärlek… – VAR!?

Om nu inte
bland evighetens stjärnor och galaxer
och inte bakom jordens alla hörn
eller någonstans bortom bergen
så kanske i din egen
inre rymd