Jag känner att Dom närmar sig mer och mer, vill absolut inte låta dem ta mig.
Jag sträcker upp armarna såg gott jag kan i springorna på brunnsöppningen, två sönderhackade pappersarmar.
Men Papperspojken ser mig inte, och jag kan inte stanna där längre, för snart kommer Dom farligt nära.
Jag lämnar brunnsöppningen, mitt trasiga hjärta dunkar, kras, kras, kras, jag vill inte lämna Papperspojken, men jag måste, för det finns ingen chans att han någonsin skulle se en så trasig pappersbit som mig.
Och även om han såg mig skulle han kanske inte kunna rädda mig, eller så var han kanske trots allt ingen riktig Papperspojke.

Jag måste få upp farten igen, jag har förlorat massor med tid och energi på att stanna upp och drömma mina fåniga drömmar om Papperspojkar som räddar mig, fåniga, dumma, korkade, idiotiska, totalt omöjliga drömmar. Som om någon skulle vilja (och i sådana fall kunna) rädda mig?
Jag måste fortsätta fly genom tunneln på mina trasiga pappervingar och sluta uppehålla mig själv med de löjliga tankarna.

Fast jag kommer ändå inte sluta tänka på honom.