Det är när jag minst av allt anar det som jag ser en pojke.
Genom en av brunnsöppningarna, mellan springorna av gallret ser jag en pojke.
Jag kan inte se ordentligt, men jag tror det är en Papperspojke.
Kom närmare, vackerhet, så att jag kan se om du är detta högre väsen, som höjer sig så förbaskat mycket över människan, är du en Papperspojke såsom jag?
Men han ser mig inte, bara jag ser honom, och jag har ingen röst att ropa med, den har Dom tagit ifrån mig.
Jag har ingen chans att ropa på hjälp.

Hur ska man göra? Flyga vidare och hoppas på att tunneln kanske äntligen tar slut, eller stanna vid brunnsöppningen och hoppas på att pojken ska upptäcka en och kanske, kanske, om detta är min Papperspojke, rädda mig här ifrån, och tejpa ihop mig igen?

Jag vågar nog stanna ett litet tag i alla fall.
Hallå! Papperspojken! Se mig!