Har jag någonsin funnits? Jag menar jag som i JAG. Är mina minnen av flickan. med luft under sina regbågsfärgade vingar. med stora ord. starka ord. principer av granit och kraften att lysa upp deras mörker, är verkligen dom minnena mer än idéer, om något, kanske en insikt, kanske bara en tanke som kunde varit?

Jag vet inte det jag.

Vad menar hon? Jag?

Jag som i vaddå? Allt jag ser är bara ben eller för lite ben. smärta eller mindre smärta. och om vingarna nu någonsin fanns så fladdrar de numera på en vind någonstans. en plats bortglömd av allt utom skuggorna. men hon kan fortfarande skratta. när du ser på henne. och du. och du. och gråta kan hon. tyst och utan tårar. Det har hon alltid kunnat. Det enda konstanta.

Det enda konstanta?