Sen hände det att alla ribbor ramlade över dej och du stod kvar i mellanrummet
Och dina ögon förrådde dej. För du vet, ibland hjälper det inte att le.

Jag vet inte vad jag ska göra med all smärta i ögonen på dej.
Du är så vacker. Som en trasig prisma, som reflekterar färger på ett sätt som något helt aldrig kunde göra.
Fastän du faktiskt skulle kunna! Även som hel. Du skiner ju människa!

När jag tar din hand ser jag blod från sekunder då något skrikit sönder din hud
Jag vet att det inte finns något annat att göra
För att överleva måste man döda.
Jag vet det. Och jag gör det hela tiden.
Men det gör så ont. När jag möter det.
..Förstår mina egna demoner men varför du?

Jag hade inga ord. Inte ett enda. Jag kunde bara titta och låta ditt djup möta mitt djup
jag tror knappast det hjälper. Jag kan ju inte ens hjälpa mej själv
försöker säga något, skicka iväg mitt hjärta i sekundsnabb kommunikation
när inget svar kommer vet man inte.

(One of us is gonna die young.)

Tyst. Panik. Blinkande ljus. Öronbedövande pulserande människokroppar.
Och din totala uppgivenhet.

(One of us is gonna die young)