‘’ Kan det vara sant? Är det hon? Vad ska jag göra? Hon är nog jättesur på mig. Ska jag låtsas som om jag inte känner igen henne? ‘’ Sanna står och tänker medan hon ser på personen som ser ut som Annika, hennes före detta bästa väninna. Men innan hon har bestämt sig vad hon ska göra hörde hon en bekant röst. – Sanna! Hej! Känner du igen mig? Det är jag, Annika! Hon står på andra sidan, ropar och hoppar och vinkar. Sanna gör över vägen och när hon kommer fram ger Annika henne en kram. Sanna står chockad, men kramar tillbaka. – Hur är det? frågade Annika med en glad och högljudd röst. – Jo, det är bara bra, svarade Sanna och fortsätter sedan. – Vad förvånad jag blev när jag såg dig. Det var ju jättelänge sen vi sågs, och det var ju inte det bästa ajdö direkt. – Nae, inte precis, och du ska veta hur mycket jag skäms för vad jag har gjort mot dig. Jag var en skitstövel. Faktum är att jag mådde så dåligt, att jag började mobba dig för att må bättre. Jag hoppas att vi kan reda ut allt, för jag har mått så himla dåligt, haft en sån ångest. – Ja, jag hoppas också att vi kan reda ut allt, för jag har också mått dåligt. Jag förlorade ju en vän, även om du inte var den bästa.
Efter att ha stått och pratat en halvtimme frågar Annika. – Vill du gå och fika? ‘’ Ska jag verkligen det? ‘’ tänker Sanna. – Ja, okej. Jag känner till ett charmigt café tio minuter bort. Dom går under tystnad, dom går förbi människor som stressar iväg till olika ställen, människor som shoppar och mammor som försöker trösta sina barn. Dom går förbi träd, gungor som söta barn sitter på och har det så roligt. Annika bryter tystnaden. – Vad gör du nu för tiden? – Jag arbetar som advokat. – Det var inget förvånande, du var ju så duktig i skolan. – Mm, men vad jobbar du med? – Jag är arbetslös, men har sökt in på en skola som man utbildar sig till läkare. Jag hoppas på att jag kommer in, jag har pluggat så hårt. Haft jobbiga år, eftersom jag inte gjorde någonting under skoltiden. – Jag är förvånad, har inte kunnat tro att du ville bli läkare. – Inte jag heller svarar Annika skrattande. Dom kommer fram till cafét. Annika beställer en bit av en saftig kladdkaka och en cappucino. Sanna, som vill tänka på sin vikt, för hon har alltid känt sig lite mullig, beställer en havrekaka och en Ramlösa. Dom sätter sig vid ett fönster. Sanna frågar lite försiktigt. – Har du gått hos psykolog? – Nej, det har jag inte. Jag tänkte det en gång, men jag fick sån panik att jag sprang därifrån. Har du? – En gång, men hon tyckte att det inte ledde nån vart, för hon ville höra bådas versioner. Så jag har inte gått nåt mer. Sen sitter dom tysta. Plötsligt bryter Annika ihop. – Hur kan du sitta här och fika med mig efter allt jag har gjort mot dig? Jag var ju så himla taskig. – Jo, det var du måste jag erkänna. Men jag känner att du har förändrats. Att du är en helt ny person. Jag skulle faktiskt vilja att vi skulle börja om på nytt. Att du och jag kan gå tillsammans hos en psykolog och rensa ut luften. Så att vi båda kan må bra och fortsätta där vi slutade. – Ja, det skulle jag också gärna vilja. säger Annika glatt.
Dom sitter där och pratar tills cafét ska stänga. Sen följer Annika med hem till Sanna och sover där. Dom känner att dom börjar förstå varann bättre och har bestämt att gå hos en psykolog en gång i veckan tills dom känner att luften är rensad.
Efter ett halvår, är dom bästa väninnor igen och är oskiljaktiga. Dom har bestämt att dom ska satsa på sin vänskap, för dom känner att dom behöver varann.