‘’ Nu orkar jag inte mer! Jag är så himla trött på henne!’’ Sanna sitter på en kall bänk! medan hennes så kallade bästa vän Annika pratar om sitt besök hos frisören. – Jag tycker att min frisyr blev så mycket snyggare än vad jag hade trott. Jag litade fullkomligt på honom, han är ju trots allt den bästa frisören i stan. Men också väldigt dyr, tur att jag har en massa pengar som min farsa skickar. Du har säkert inte råd, men vem skulle vilja ta i ditt hår, ärligt talat? ‘’Åh,gud! Vad jag önskar att du kunde flytta härifrån. Så man slapp dig! ‘’ Sanna kollar på klockan och hon ler lite när hon tänker på att mattelektionen börjar snart. – Du Annika, jag går till skåpet. Vi börjar ju snart, säger Sanna lite surt, men har ändå en lättnad i rösten. – Ja, ja. Visst, gå du plugghästen. Jag sitter kvar här. Att du aldrig kan ha kul, det suger ju att vara på lektionerna. ‘’ Det suger att vara med dig’’, tänker Sanna och går iväg.
Hennes skåp ligger granne med en toa, där hade nån varit och grisat ned väldigt mycket. Sanna letar efter matte sakerna. Hon stänger skåpet och är på väg mot sal 25, mattesalen.
När Sanna kommer fram till salen är hon den enda som är där. Hon sätter sig på golvet och lutar sig mot väggen. ‘’ Jag fattar inte varför jag blev vän med henne, hon bryr sig ju bara om sig själv. Hon tror att hon är den populäraste flickan i skolan och ser ned på allt och alla. Inklusive mig, säger att jag är en plugghäst och en vandrande sophög. ‘’ Sanna är så inne i sina tankar att hon inte märker att mattelärarinnan Marianne kommer. – Hej på dig du, Sanna! ropar Marianne. Är du redo för lite matematik? frågar hon glatt – Mmm.. svarar Sanna och går in och sätter sig på sin vanliga plats. Längst ned och vid fönstret. Hon får lite dåligt samveta för att hon var så kort mot lärarinnan. Det är ju inte hennes fel, men hon orkar inte förklara. Hon har för mycket att tänka på. Klassen börjar samlas och alla är där. Förutom Annika. ‘’ Självklart kommer hon försent, som vanligt ‘’. Sanna börjar att räkna.
Efter tjugo minuter av lektionen kommer Annika. Hon varken säger förlåt för den sena ankomsten eller förklarar varför hon kommer sent. Hon har heller inget material med sig. Hon sätter sig vid Sanna och börjar prata. – Vet du vem som kom fram till mig och undrade om jag ville hitta på något efter skolan? Sanna försöker ignorera henne och koncentrerar sig på räknandet. – Johannes Karlsson! Han är så snygg. Jag visste att han var intresserad av mig. Han och jag passar.. Mer än så hinner inte Annika säga, förrän hon blir avbruten. – Kan du sluta prata? Jag försöker koncentrera mig. – Ja visst ja. Det enda du kan är ju att plugga och det är ju bra. För det är det enda du kan. För kom igen, du är inte snygg, inte populär och inga killar gillar dig. Det är därför du aldrig har haft nån kille, dom skräms iväg av ditt utseende. Om du färgade ditt fula bruna hår, använde kontaktlinser istället för att ha dom där äckliga bågarna och börjar att sminka dig kanske du skulle få nån på kroken. Men ingen lika snygg som jag har fått.
Nu kan inte Sanna hålla igen sin ilska, den har varit instängd för länge och nu vill den komma ut. – Nu är jag så himla trött på dig. Det enda du gör är att tänka på dig själv, ditt utseende och att tracka mig. Jag har inte vågat säga ifrån, men nu är det för sjuttsingen på tiden. Du har sagt att vänner säger sanningen, men jag är inte vän med dig längre. Du ser mig bara som ett objekt som du kan tracka på när du vill känna dig bättre. Men nu tillåter jag inte det längre. Du kan dra dit pepparn växer. Sanna skriker det över klassrummet och springer ut. Hon hör några klasskamrater klappa händerna, men det bryr hon sig inte om. Marianne springer efter henne och ropar att hon ska komma tillbaka. – Jag kommer aldrig tillbaka, skriker hon och springer så fort benen bär henne till busshållplatsen. Där väntar en buss och hon hinner precis med den. Hon tittar runt i bussen och där sitter två personer. En gammal tant med en lila hemsk dräkt och en likadan hemsk och lila hatt och en kille vars hår ser ut som det har bråkat med en gräsklippare. Hon sätter sig längst bak och lutar huvudet mot glasfönstret. Hon tar djupa andetag så att flåset ska försvinna. Hon känner efter i själen, hon trodde att hon skulle få panik och ångra sig. Men hon känner sig stolt, att hon äntligen vågade säga ifrån.
Efter en halvtimme kommer hon hem. Hennes mamma är hemma och sitter vid tv:n. – Men lilla gumman, varför är du hemma så här tidigt? Har det hänt nåt? Sanna brister i gråt. Hon har aldrig berättat för sin mamma om hur hon känner det och vad hon tycker om Annika. Hon berättar alltihop och när hon har berättat klart, förstår mamman att det vore som att plåga Sanna om hon skickade tillbaka henne till skolan. – Om du vill, kan jag ringa rektorn imorgon och berätta att du ska byta skola. Att du inte orkar att gå kvar. Sanna blir glad, det var exakt det hon ville höra sin mamma säga. – Mamma du är bäst! ropar hon med ett glädje tjut. Äntligen kan jag få slippa Annikas egoistiska personlighet och hennes tortyr.