Idag andas jag igen

Så går det äntligen upp för mej lite grann, allt fint som ni alla har sagt till mej den här veckan. Och kanske en million gånger innan det också. Fastän jag liksom inte har lyssnat. Jag som är en sådan bra lyssnare, som kan bära alla dina ord, och dra dom ur dej bara med en blick från djuphavsdjupa ögon som känner allt det du känner.

Men ändå så kan jag inte lyssna på det där sköra, fina, bärande, bubblande.

Jo jag har lyssnat men inte med hjärtat. Jag förstår vad ni säger, men absolut inte varför. Men så inser jag ju ändå att varför skulle alla ljuga? Egentligen?

Det är inte som The Trueman Show precis. Det kan det faktiskt inte vara. Mitt liv är liksom inte lika roligt att följa som Jim Carreys… så jag försöker tänka lite på det där. På att ni gillar mej faktiskt. På att ni tycker jag är fin faktiskt. och på att flickan som jag ser upp till mycket tycker att JAG skriver bra. Jag? Vet väl inte var jag ska göra med alla fina ord, men ett och ett poppar det upp och nu spricker dom inte som såpbubblorna på festivalerna på ängarna i länderna. Nej för nu håller dom! Och dom svävar upp, upp mot skyn.

Och jag lyfter lite. Svävar några sekunder med dom och idag andas jag igen. Igår var det becksvart-tjockt i strupen, men nu andas jag.

Tack!