En av de mer intressanta observationer man kan göra i dagens moderna samhälle, är de nyckfulla vÃ¥gor av olika trender, som sveper fram över folkmassorna och pÃ¥verkar deras sätt att tänka och bete sig. Det kan vara alltifrÃ¥n kläder, bilar, smycken, dialekter, emotionella infall, politiska Ã¥sikter – ja, allt mellan himmel och jord. Det kan räcka med att ett par individer tar till sig en viss livsstil och sedan lever ut den i sitt dagliga liv, för att fler ska hänga pÃ¥ ruljansen, och snart har den lilla kretsen övergÃ¥tt till ett kollektiv av människor, som pÃ¥ ett eller annat sätt identifierar sig med trenden för att de ska bli en del av den nyligen populära gemenskapen.

En av de märkbara ting som man ganska snabbt kommer underfund med, är att dessa individer aldrig verkar reflektera över värdet av trenden i sig. Ta den nuvarande situationen till exempel, där alla vandrar omkring pÃ¥ gator och torg med MP3-spelare hängandes kring halsen och en ideligen pipande mobiltelefon i handen. För nÃ¥gra Ã¥r sedan var det i stort sett bara musikfantaster som var intresserade av dyra bärbara musikspelare, och gÃ¥r vi ännu längre tillbaka i tiden, var det för det mesta endast affärsmän som använde mobiltelefonen. I dag ser vi vilken genomslagskraft en trend verkligen kan ha: precis alla ska kunna stoltsera med en MP3-spelare, nu för tiden som en massproducerad form av tillbehör som gärna ska synas och höras bland andra, och hur mÃ¥nga nioÃ¥ringar sitter inte pÃ¥ lekplatsen med sina mobiltelefoner och ringer hem till mamma: “Jag är hungrig.”

Hur så många människor plötsligt blev beroende av musik, eller att så många människor plötsligt fick ett enormt behov av att ringa upp sina nära och kära varannan halvtimme, är en intressant fråga. Svaret ligger i trendens natur: den ger sig inte ut för att representera ett faktiskt värde eller mål, utan är helt enkelt ännu ett sätt för storföretagen att kamma hem pengar på sina tacksamma konsumenter. Hur många produkter har genom tiderna inte sålts på detta vis? Trender är ett utmärkt sätt att sälja varor på, för de spelar på den grundläggande rädslan hos de allra flesta av våra medmänniskor: ingen vill hamna utanför populärkretsen. Ångesten av att inte kunna visa upp samma nya byxor, samma nya märkesskor, eller samma fräcka mobiltelefon, är i grunden ett resultat av att hela tiden vara beroende av andra människors sociala acceptans.

Trender behöver dock inte vara begränsade till det rent materiella: de förekommer faktiskt inom de flesta omrÃ¥den av vÃ¥rt moderna samhälle. VÃ¥rt nuvarande statsskick, demokrati, bygger pÃ¥ idén att trender bär pÃ¥ ett intrinsikalt värde, som automatiskt är ett sätt att finna den bästa lösningen pÃ¥ ett problem. Ju fler som röstar för en sak, desto “sannare” blir den i demokratens ögon. Samma sak kan direkt härledas till människors försvarsmekanism, dÃ¥ de försöker rättfärdiga varför de följer en viss utstakad trend: “Alla andra följer den, sÃ¥ varför skulle den vara fel”?

Det är därför inte svårt att finna en inre konflikt i att följa trender för trendens egen skull: trenden är sitt eget intrinsikala värde, sin egen rättfärdighet, upphovet till sin egen blotta existens. När vi synar vår omgivning från gatsten till lyktstolpe, går det plötsligt upp för oss hur stora delar av vårt samhälle, som faktiskt styrs och regleras av just trender. Det är evinnerligt populärt att förkasta religiös tro, att blint hävda demokratins överlägsenhet över andra statsskick, att rösta liberalt och försvara mångkulturen och humanismen på rent trendbaserade grunder.

Problemet uppstÃ¥r sÃ¥ fort nÃ¥gon börjar kritisera trenderna – eller ännu värre – syna dem för vad de egentligen är. Av all den tid människor spenderar pÃ¥ att prata i sina mobiltelefoner, hur mycket av den utgörs av meningsfulla utbyten? Försvinnande liten. Hur mÃ¥nga som sover, duschar, studerar och lagar mat med sina MP3-spelare i fickan, är egentligen intresserade av musik som konstnärligt och kommunikativt medium? Antagligen ganska fÃ¥. Hur mÃ¥nga ser pÃ¥ TV, men vet innerst inne att de bara är ute efter att fördriva tiden eller fylla ut tomheten i sina liv? I stort sett alla.

Ett kanske ännu bättre exempel är Ã¥rets val, där de liberala partierna gick samman och bildade en borglig allians, för att med Reinfeldt i spetsen kunna utannonsera moderaterna som “nya moderaterna” – Sveriges framtida arbetarparti. Det dröjde inte länge förrän massmedia började uppmärksamma människors lutning mot alliansen i valstatistiken, för att därefter byta ut sitt stöd för Göran Persson, mot Reinfeldt som Sveriges nya statsminister och frälsningspolitiker. Trenden var ett faktum: massmedia och människors kollektiva uppfattning av att de borgerliga skulle vinna valet, blev ett avgörande faktum som drev de allra flesta till att byta till höger. Demokratin är finurlig pÃ¥ det sättet att den har förmÃ¥gan att presentera olika “valmöjligheter”, fastän grunden till samtliga partier mer eller mindre är gemensam: alla ska leva i ett liberalt konsumtionssamhälle där individen aldrig fÃ¥r kränkas och där naturen fÃ¥r lämna plats för betongförorter och glassiga överklassomrÃ¥den.

Mussolini var därför klok, när han kom till insikten om att demokrati egentligen är en form av kollektiv oansvarighet: om de socialistiska partierna misslyckas med sin politik, kan folket alltid “byta sida” till de liberala i stället och bygga upp sina förhoppningar kring den vändningen. Misslyckas bÃ¥da, kan man antingen ta till lägsta-gemensamma-nämnare-argumentet (“demokrati är inte ofelbart, men det bästa styrelsesättet människan har kommit pÃ¥”), eller helt enkelt lägga över allt ansvar pÃ¥ politikerna själva. Och är inte detta vad man precis har gjort? SÃ¥ fort det visade sig att bÃ¥de kultur- och finansministern hade myglat med sina personliga skatteplikter, började folket genast att rikta kritik mot politikerna i den nya alliansen: “Rädda alliansen, ni mÃ¥ste avgÃ¥, annars röstar vi pÃ¥ ett annat parti nästa valÃ¥r.” Att politiken hos bÃ¥de alliansen och de socialistiska partierna är uppenbara misslyckanden är det ingen som vÃ¥gar yppa. Och om man gör det, kvarstÃ¥r man fortfarande som god demokrat vid sin sak och hävdar att det minsann inte kan vara fel pÃ¥ systemet, utan att det är politikerna det är fel pÃ¥. Om motsatta sidan fÃ¥r majoritet i nästa val, sÃ¥ löser sig allting i vilket fall som helst, resonerar man.

VÃ¥rt samhälle är grundat pÃ¥ simpla principer: producera och konsumera varor. Resten är bara sätt att underlätta denna ekonomiska process, där t.ex. mÃ¥ngkulturen tjänar som ett sätt att importera billig arbetskraft frÃ¥n u-länder, “jämlikheten” ser till att alla fÃ¥r samma möjlighet att konsumera pÃ¥ lika villkor, och feminismen petar in de individualistiska kvinnorna pÃ¥ arbetsmarknaden. Felet man begÃ¥r när man börjar klaga över avslöjandet av politikers dubbelmoraliska hyckleri, är att man skiljer individ frÃ¥n social pÃ¥tryckning: vÃ¥ra egoistiska politiker är ett naturligt resultat av ett sedan länge korrupt system. De sitter inte vid makten för att dina barn ska fÃ¥ en bättre skola eller att de äldre ska kunna fÃ¥ en bättre sjukvÃ¥rd, utan för att kamma hem pengar pÃ¥ marknaden och skaffa sig en välbärgad maktposition. Det enda som skedde här, var att ministrarna i den borgerliga alliansen misslyckades med att dölja sina tabbar – de andra politikerna kommer att se till att inte göra samma misstag.

Häri finner vi en annan intressant insikt: även sÃ¥ kallade “anti-trender” kan i sig övergÃ¥ till fullt funktionella trender. Individualismen är ett bra exempel pÃ¥ detta: alla människor vill – trots det eviga tjatet om hur vi i grund och botten alla är “lika” – vara “unika” och “speciella”. Detta uppnÃ¥s oftast genom att klä sig pÃ¥ ett visst sätt, lyssna pÃ¥ en speciell artist eller tycka och tänka i “avvikande” banor. Problemet uppstÃ¥r när alla individer tänker samma sak och därmed lurar sig själva: finns det nÃ¥gonting som är mer likriktat och förutsägbart, än en grupp människor som försöker vara “speciella”? Vad som är ännu mer intressant, är hur de flesta av dessa individualister oftast tenderar att vara förskräckligt lik andra människor vad gäller Ã¥sikter, världsÃ¥skÃ¥dning och självständighet. Vem som helst kan färga sina jeans lila eller raka av sitt hÃ¥r, men hur mÃ¥nga vÃ¥gar gÃ¥ med i ett miljöprojekt? Redan där tar över hälften avstÃ¥nd och gÃ¥r hem och sätter sig vid TV-soffan för att studera den nya sÃ¥pakändisen pÃ¥ reklamen. Hur mÃ¥nga har förmÃ¥gan att under över en timme, koncentrera sig pÃ¥ en klassisk symfoni med känslomässig intensitet? De flesta hade somnat redan efter tio minuter, eftersom de hade saknat en Ã¥terkommande refräng att mima till.

Just pÃ¥ grund av att denna paradox – där trender som inte utger sig för att vara trender – i verkligheten är minst lika trendiga som allt annat i vÃ¥rt samhälle, sÃ¥ kommer du att stöta pÃ¥ en del människor som kritiserar individer med gemensamma drag. Om klassisk musik anses finkulturell och “snobbig”, kan nÃ¥gon mycket väl pÃ¥peka att du lyssnar pÃ¥ musiken bara för att bli en del av den allmänna uppfattningen av den. Detta är en logisk miss: att människor tycker lika i saker och ting eller rÃ¥kar köpa samma kläder pÃ¥ rea, behöver inte nödvändigtvis innebära att de automatiskt är offer för en trend. Dessa personer som spenderar tid pÃ¥ att hela tiden peka ut hur andra människor är fÃ¥r eller trendföljare, faller därför offer för samma anklagelse: de blir en ny religiös trend genom att försöka vara “annorlunda” när de pekar ut liknelser mellan olika människor.

Detta vet företagen om och därför utnyttjar de även detta trick för att sälja ännu fler produkter. De vet att människor i dagens samhälle inte är intresserade av kultur eller folkgemenskap, utan i stället identifierar sig med musik, kläder och diverse materiella objekt. Kort sagt är trender – likt demokrati, feminism, mÃ¥ngkultur, jämlikhet och medlidande för u-landsbarn – ekonomiskt lönsamt. Där sitter rika herrar i skyskrapor nÃ¥gonstans i London eller i New York och gnider sina händer varma över de nuvarande trender som de har lyckats genomföra, samtidigt som de hÃ¥nskrattar Ã¥t alla “unika” och “speciella” människor, som de har lyckats vilseleda genom att tala till deras inre psykologiska beteende: behov av social bekräftelse.

Det bästa sättet att fly undan dessa trendkretsar, är att helt enkelt strunta i dem. Som nihilist ser du förbi sociala konstruktioner som trender, och omvärderar varje företeelse i din omgivning för att kunna avgöra om den är meningsfull för ditt liv eller inte. Behöver du verkligen de där nya jeansen för 1 300 kronor? Vad ska du med den nya mobiltelefonen till? Är verkligen de “nya” moderaterna sÃ¥ nya som de pÃ¥stÃ¥r sig vara? Social självhävdelse är endast ett sätt att slippa rannsaka sig själv och sitt eget liv. Dessa vilsna fÃ¥r som ständigt behöver en herde för att ens kunna bilda sig en uppfattning om saker och ting, kommer alltid att vara i klorna pÃ¥ dem som är smartare och som vet hur de ska manipulera deras svaghet. SÃ¥ledes gör trender oss aldrig fria eller “unika”, utan tvingar oss i stället in i eviga försök att bli accepterade, genom vad vi pÃ¥ olika externa sätt kan knyta oss an till andra människor med. Ignorera dessa människor och deras “viktiga nyheter”. Fokusera pÃ¥ vad du vill göra med ditt liv och vad du behöver för att nÃ¥ de mÃ¥l du satt upp för dig själv. En nihilist ser trender för vad de är och befattar sig inte med dem, men grÃ¥ter heller inte krokodiltÃ¥rar om nÃ¥gon annan har kommit till liknande insikter: tvärtom kunde fler behöva enas om positiva saker i livet att sträva efter och bevara. Det, om nÃ¥got, skulle väl vara en trend värd att upprätthÃ¥lla i dagens samhälle.