Ã…tminstone för en del människor i samhället, handlar det religiösa sökandet om att “finna sig själv”, vilket egentligen innebär att fÃ¥ total kontroll över sitt själsliv och sitt medvetande. Detta i sin tur innebär att man exempelvis inte pÃ¥verkas av de begär som i längden är skadliga för oss, eftersom de gröper ur vÃ¥r själ och gör livet meningslöst, samtidigt som kunskapen om oss själva tynar bort.

Många är kunskapstörstiga, och vill finna så mycket information om världen de kan. Vad dessa människor ofta förbiser, är att de också borde få kunskap om sig själva. Vi kan noggrant studera kroppens organ om vi vill, men detta ger egentligen ingen som helst kunskap om oss mer än ytligt.

När nÃ¥gon “finner sig själv”, vill denne ofta dela med sig av sina erfarenheter, och skriver ned dessa genom liknelser för att hjälpa andra att ocksÃ¥ lyckas. Det är inga strikta regler, som alltid mÃ¥ste följas, utan en assisterande vägledning för att fÃ¥ läsaren i rätt stämning sÃ¥ att denne kan nÃ¥ sitt mÃ¥l. Det är liknelser som inte skall tas bokstavligt, utan som skall bidra till erfarenheter. Att läsa om en erfarenhet ger dig inte erfarenheten i sig, bara en kunskap om att det ena eller det andra en människa kan erfara.

Med tiden “stelnar” dock liknelserna; man tar dem bokstavligt och tror att Jesus verkligen gick pÃ¥ vattnet, när det i själva verket handlar om ännu en av mÃ¥nga liknelser för sinnets befrielse. Det är pÃ¥ sÃ¥ sätt som bl.a. absolutistiska religioner uppstÃ¥r, där man infogar konstanter som gäller i alla lägen, och sÃ¥lunda har en sträng moralitet fötts. Därmed inte sagt att alla tolkar t.ex. Bibeln bokstavligt och inte förstÃ¥r att det är liknelser det handlar om, men dÃ¥ inte alla är mystiker, och dÃ¥ kristendomens exoteriska doktrin visat sig vara mycket effektiv för att kontrollera stora massor, sÃ¥ visar praktiken att desto fler människor genom historien uppfattat Djävulen m.fl. som synnerligen pÃ¥tagliga realiteter, inte metaforer som varit ett uttryck för människans vilja att förmedla upplevelser.

Det är däremot inte bara religiösa människor som beter sig enligt detta mönster. Som nämnts ovan är vi mycket benägna att genom vetenskapen studera det “ytliga”. För att Ã¥tergÃ¥ till liknelsen där Jesus gÃ¥r pÃ¥ vattnet, sÃ¥ har vÃ¥r moderna vetenskap tyckt sig ha funnit en lösning pÃ¥ hur denne profet burit sig Ã¥t. En israelisk oceanograf menar pÃ¥ att Jesus helt enkelt gÃ¥tt pÃ¥ is, när det mera troligt handlar om en metafor där profetens sinne tagit sig ovan begärens djup, en liknelse som förekommer pÃ¥ flera andra hÃ¥ll i världen, och som Jesus mycket möjligt kan ha lÃ¥nat frÃ¥n den tidiga buddhismen.

För att förstå hur moralen egentligen fungerar, varför den är så statisk och bokstavlig, och vad som skiljer den från en mer flexibel attityd, så finns en känd liknelse att hämta ur just den lära, som Siddhattha Gotama skrev ned för att hjälpa andra att nå hans tillstånd. Liknelsen handlar om hur en resande man på sin väg framför sig ser ett vattendrag, vars närmsta strand är farlig, medan stranden på andra sidan är säker. Mannen bygger en flotte och tar sig över till den andra stranden. Väl framme betänker han hur hjälpsam denna flotte har varit för honom när den tog honom över vattendraget. Men framför honom ligger fast mark, så i stället för att bära med sig den tunga flotten, så lämnar han den förstås vid vattendraget för att obehindrat kunna gå vidare.

PÃ¥ samma sätt bör man i verkligheten välja metod efter situation. Flotten fungerade synnerligen väl som farkost över vattendraget i liknelsen ovan, men är otymplig och opassande för färd över fast mark. Man sätter framför sig ett mÃ¥l (ideal) som man vill nÃ¥, och pÃ¥ vägen dit använder man de olika verktyg, som passar de olika förhÃ¥llanden man ställs inför; mÃ¥let helgar medlen, sÃ¥ att säga. Om nÃ¥gon främmande krigshär skulle anfalla, sÃ¥ släpper man allt vad man har för händer och fötter, och gör samhället redo för krigiska förhÃ¥llanden. Man sätter sig inte ned och säger: “Nej, minsann, vi krigar inte pÃ¥ söndagar.”

Den moralitet vi lärt känna genom kristendomen, hävdar dock att en handling alltid är rättfärdigad eller alltid är förkastlig. VÃ¥ra hav förorenas, men med ekonomiska intressen som bakgrund, sÃ¥ menar man pÃ¥ moralisk väg att ingen nÃ¥gonsin fÃ¥r inskränka individens frihet. Ett samhälle som är levande och flexibelt, skulle inte ha tagit hänsyn till sÃ¥dan förstelning, utan hade genast vidtagit just de Ã¥tgärder som behövts, och fortsatt denna politik tills faran varit underkuvad. Ett samhälle som vÃ¥rt – som stelt ligger för döden och är fullkomligt ledvärksbrutet, och alltsÃ¥ är allt annat än flexibelt – lÃ¥ter dock konstanter härska, varför vem som helst synnerligen lätt kan utnyttja vÃ¥r stelbenta civilisation för sina högst egenkära intressen.

Som replik till detta, kan en människa dock frigöra sig bokstavliga konstanterna genom den neutralisation av värden som nihilismen innebär, och slänga sig i djupet mot en inre förståelse. Detta sökande kan dock just p.g.a. den förstelnade omgivande kulturen vägledas av de missförstånd av liknelser vi nyss diskuterat. I vår moderna värld blir detta sökande i stället ofta ett sätt för individen att fly in i sig själv och aldrig ta sig ut igen. Detta är ett missförstånd av en ursprunglig andlighet, vars läror tagits ur sitt sammanhang, förvridits och gjorts till konstanter; helt plötsligt inbillar man sig att den inre upplysningen är ett mål i sig och inte ett medel med vilket man kan påverka sin omvärld. Man måste alltså i stället utnyttja de insikter man självmant kommit över inombords, och rikta dess styrka mot omgivningen, för att en förändring skall ske.