Varför kunde vi inte bara sitta kvar?
Var vi så jävla tvugna att gå vidare?
Vi hade ingenstans att gå, ingenting att göra då vi kom fram.
Ändå måste vi gå vidare.
Fast du måste förstått.
Jag såg att du förstod.
Ändå vänder du och går förbi, lämnar mig ensam.
Förvissad om att jag ska följa dig.
Jag stannar en stund, känner ensamheten.
Reser mig och springer, stannar upp några meter bakom dig.
Börjar gå sakta, på behörigt avstånd och betraktar din rygg.
Du vänder dig aldrig om för att se om jag är med.
Som att det inte skulle göra någon skillnad.